SM7DZV från början…
SM7DZV from the very beginning…
Idag: Mer än 50 års erfarenhet som radioamatör
I dagens samhälle kan vi få bilder från andra sidan jorden i realtid via TV och via internet. E-post och ip-telefoni är dagliga kommunikationsmedel för tal, text och bilder. Under sådana förhållanden kan det vara svårt att förklara hur man kunde bli livslångt intresserad av radioteknik och radiokommunikation.
Från början: Alldeles vanlig rundradio
Du som aldrig sett en rundradiomottagare från mitten av 1950-talet. Ta och studera en sådan. Radiomottagaren var alltid innesluten i en vacker låda av blankpolerat trä. Framtill, nedtill eller utåt sidorna, fanns vanligtvis rattar för till- och frånslag,
volymkontroll, våglängdsinställning samt frekvensinställning. Framtill och högst upp fanns vanligtvis en perforerad och tygklädd träskiva som dolde högtalaren. Därunder fanns en glasskiva med påtryckta frekvensskalor för kortvåg, mellanvåg och långvåg. Mellanvågs- och långvågsskalorna var mest intressanta. Där fanns stationsnamnen som klingade ömsom välbekant, som Östersund och Motala, ömsom exotiskt som Kalundborg, Hilversum och Bratislava. Det var stationsnamnen på radion som gav vingar åt fantasin. Det var radion som kom hem med budskap från platser ofattbart långt borta i fjärran, platser som fanns någonstans på andra sidan av horisontlinjen, där de blåa bergen långt borta på andra sidan sjön stötte emot det allra yttersta av himlens rundade kant.
Genom radion kom världen i vårt hem…
TV fanns inte. Datorer var inte uppfunna. För grundämnet germanium fanns ingen teknisk användning. Att kisel skulle kunna ersätta vakuumrören som dioder var det ingen som visste. Åtminstone inte i min hemby i västra Ångermanland. Men vi hade radion. Den stod på ett bord i finrummet, i kammarn, vid västerfönstret. Genom radion kom världen in i vårt hem. På kvällarna, när det hördes bättre på mellanvåg, lyssnade mina föräldrar ofta på Norsk Rikskringkastning. Den norska grammofonmusiken var mycket bättre än den svenska. Men även när radion inte var igång gav den näring åt drömmar och fantasi. Det var bara att sätta sig framför apparaten och försöka stava sig igenom alla främmande stationsnamn.
… Gustav den femte och Stalin dog
Men ibland var radion kuslig och skrämmande. Jag minns när Gustav den femte dog. Vår granne, som hade flaggstång, hissade flaggan på halv stång. Jag gick byvägen, på väg till skolan. Det var första gången jag såg en flagga som inte var hissad i topp. När kungen hade dött kom det bara klassisk sorgemusik ur högtalaren under tre veckor. När Stalin dog trodde vi hemma i byn att ett nytt storkrig stod för dörren.
… och Sigvard Jonsson vann Vasaloppet
Jag minns när Sigvard Jonsson vann Vasaloppet 1956. Han hade gått loss före sjöarna innan Evertsberg och ledde med tre minuter när Sven Jerring kom in i direktsändning från kontrollen i Evertsberg:
– Just nu leder den okände löparen Sigvard Jonsson från Rossön, inledde Jerring. Men mycket kan ju hända innan målet i Mora….
Sigvard Jonsson vann före Arild Viklander från Tynderö. Sixten Jernberg blev trea, åtta minuter efter segraren. Förstod man det hela rätt så måste det ha varit nästan ohövligt att åka ifrån Jernberg.
Då var det annat än nu, när man med hjälp av fjärrkontrollen kan zappa till en såpopera eller ett sportprogram ifall TV-ns nyheter blir för skrämmande.
John, min äldste bror, lyssnade på kortvåg och väckte mitt radiointresse
Från början var det alltså rundradio, alldeles vanliga sändningar på mellanvåg och långvåg som fångade mitt intresse. Ibland lyssnade jag också på kortvåg. Men det var min äldste bror John som väckte mitt intresse för kortvåg och som på allvar visade mig radions möjligheter. Han satt ofta om nätterna och lyssnade på kortvågsstationer från andra världsdelar. Det var han som visade mej hur otroligt lite man fick skruva på frekvensratten på en rundradiomottagare för att komma in på samma frekvens som den kortvågsstation man ville lyssna på. Som så många andra dx-are skickade han rapporter till olika radiostationer som kvitterade med stationskort, QSL. Det var från John jag fick mitt intresse för radioteknik och radiokommunikation.
Historiens sämsta urvalsprov för telegrafistutbildning
Militärtjänst gjorde jag i Hässleholm, vid dåvarande Kungliga Skånska Trängregementet, T4. Som alla andra på min pluton hade jag sökt som telegrafist. Vår pluton utbildades till radiogruppchefer/telegrafister. Jag blev antagen till utbildningen, trots regementets uslaste resultat i urvalstestet. Vår huvudlärare i telegrafi Sven-Åke Andersson, SM7ZJ, såg att jag under testet var så nervös att jag, som han beskrev det senare, höll på krypa ur uniformen. Han slog vad med sina befälskollegor på plutonen om att jag skulle klara guldmärke dvs. 100-takt innan jag muckade. Tillsammans med två kamrater klarade jag märket och Zäta-Johan tjänade en hundralapp på min prestation. Innan jag muckade berättade han för mig både om urvalsprovet och om vadslagningen, och jag är honom är innerligt tacksam för att han var smartare än urvalsprovet.
SL7CA och SM7DRQ
Det var under de tio månaderna på T4 som jag på allvar kom i kontakt med amatörradio, främst tack vare två av mina dåvarande befäl, Zäta-Johan Sven-Åke Andersson, SM7ZJ, och Kjell Sandén, SM7DRQ, vilka gav mig tillfälle att köra regementets amatörradiostation SL7CA. Många timmar blev det vid riggen som bestod av mottagaren Hallicrafter SX101A, sändaren Hammarlund HX500 samt vertikalantennen, en HyGain 14AVS, uppe på kasernens gigantiska koppartak.
Det var för övrigt på SL7CA som jag körde mitt avståndsmässigt längsta QSO. Kjell, SM7DRQ, och jag hörde en dansk station från Köpenhamn och svarade. Avståndet mellan Hässleholm och Köpenhamn är cirka 100 kilometer. När den danska motstationen hade svarat tappade vi bort honom. Vi låg kvar på anropsfrekvensen och ömsom ropade, ömsom lyssnade. Efter ett par minuter kom dansken tillbaka. Han hade haft sin riktantenn mot Sydamerika, men när han hörde att vi var i Sverige vände han sina antenner norrut och förbindelsen försvann. Han insåg att vi nu låg i hans skipzon och han vände tillbaka antennen mot Sydamerika. Förbindelsen mellan Hässleholm och Köpenhamn gick alltså den långa vägen – 39900 kilometer, aldrig har jag haft en motstation längre bort och ändå var den så nära.
Amatörcertifikat 20 april 1966
Teori- och teknikprovet för amatörradion A-certifikat klarade jag efter nyår 1966. Telegrafiprovet för A-certifikatet hade jag gratis till följd av mina resultat i de återkommande proven och pristelegraferingarna under min militära utbildning. I mitten av mars lämnade jag in mina gröna kläder och nästan på dagen en månad senare, den 20 april 1966, fick jag mitt hett åtrådda amatörradiocertifikat. På den tiden fick man böja med B-certifikat även om man var godkänd i proven för A-certifikat. Det förutsattes att man skulle lära sig köra kortvåg ordentligt. Tre band, telegrafi och högst 75 watts input var vad som gällde.
Stationerna jag använt
Efter militärtjänsten återvände jag till Nybro. Jag hade köpt en begagnad och medfaren telegrafnyckel för fem kronor (!) och den hade jag med mig hem. Jag hade då ingen aning om att jag förmodligen gjort min bästa affär någonsin som radioamatör. Telegrafnyckeln var inte vad som helst. Det var en Öller, en modell som blev patenterad i mitten av 1850-talet och som blev förlaga till de berömda Ericson-nycklarna. Jag använde under många år denna nyckel så fort det handlade om att sända telegrafi, om inte dagligen så i vart fall flera gånger i veckan. Nyckeln på bilden har jag för något år sedan donerat till min gode vän Stefan SM7VNZ som är stor samlare av telegrafnycklar.
För något tiotal år sedan fick jag en annan Öllernyckel av den gamle militäre telegrafistutbildaren Raymond Abelsson (S.K.) från Anebo söder om Nybro. Denna nyckel har en fascinerande historia. Ladda ned och studera pdf-filen som går till Raymonds egen beskrivning av nyckelns historia, från branden vid Telegrafen i Östersund, där den fanns först, via Norrlands Signalbataljon i Boden, via Raymond själv, som fick nyckeln som minne när han lämnade militärtjänsten, för att slutligen hamna hos SM7DZV.
Raymond kom med nyckeln inslagen i ett paket. När jag öppnade det låg där, utöver nyckeln, även Raymonds nedtecknade beskrivning av nyckelns historia (pdf-filen i länken). Raymond lämnade över nyckeln med orden. ”Jag vill att nyckeln ska hamna hos någon som vet hur den ska användas.”
Tack Raymond. Jag gör mitt bästa för att leva upp till dina förväntningar. Nyckeln är inkopplad till min Collins S-Line. Den är alltid QRV.
Första Riggen: DX40 och 9R59
Min första amatörradiostation bestod av en mottagare av modell Trio 9R59, en Heathkit sändare modell DX40 samt en Geloso vfo. Jag och min hustru och vår son bodde i en lägenhet på tredje våningen i ett hyreshus och min första antenn var en 41 meters långwire som jag avstämde med hjälp av ett lysrör som jag hade tejpat runt antennsladden. Det fungerade utan att släcka grannarnas teveapparater. Mitt första QSO hade jag den 25 april 1966 klockan 0755 GMT på 40 meter. Motstation vaar OH5XC i Savanjärvi, Finland, med operatören Hannu.
Eftersom jag var medlem i Frivilliga Radioorganisationen kunde jag skaffa mig ett intyg om att jag för rikets säkerhet behövde kunna sätta upp antenner. Bostadsrättsföreningen godkände framställningen och jag kunde sätta upp två dipoler, för 80 och för 40 meters amatörband, mellan skorstenarna på taket. Därmed kunde jag täcka de tre kortvågsband som man som B-amatör hade tillgång till: 80, 40 och 15 meter. Efter det första året som radioamatör var det fritt fram att skriva till Televerket igen och ansöka om A-certifikat.
Nästa förbättring som skedde på stationen var att jag köpte en byggsats till en Heathkit DX-60B. Det var en sändare med två 6146 i slutsteget och med 90 watts effekt. På den gick det att köra telegrafi och AM. Fortfarande hängde Geloso-VFO-n med och mottagaren var samma som förut. 9R59-an hade en ytterst besvärade frekvensdrift. Det spelade ingen roll hur länge den stod på. När man hade sänt ett normalt pass på CW och man slog över stationen till mottagningsläge fick man börja med att leta rätt på motstationen. Men det fungerade eftersom mottagaren drev uppåt i frekvens, därför visste man på vilken sida av den gamla frekvensen man skulle leta.
Så småningom fick jag ihop pengar till en ny – naturligtvis begagnad – mottagare. Det var en gammal Hammarlund och kan ha varit av modellen HQ-150, fast på den punkten är jag inte säker alls. Det var många som varit inne med sina lödkolvar i den mottagaren och den hade uppenbara men av denna uppenbart omilda behandling.
I slutet av 1969 hade jag fått så pass ekonomi att jag kunde köpa min första nya rig. Det blev en transceiver, en Swan 350C, som gav 500 watt på SSB och 360 watt på CW. Det var egentligen ingen vidare cw-rig. Medhörning saknades men det spelade liksom ingen roll. Det gick lika bra att lyssna till ljudet från telegrafinyckelns kontakter – prova ska du få se! Swanen hängde med till 1986, när jag lyckades bli ägare till en Collins S-Line.
S-Linen bestod då av en mottagare 75S3B, en sändare 32S3, en stationskontrollenhet 312 samt erforderliga nätaggregat. Det här är en rig som enbart varit till glädje. Den har fungerat och fungerar fortfarande bra. Sedan 1999 är linjen också kompletterad med ett Collins 30-L1 slutsteg. Jag köpte det i Texas. USPost skickade inte paket som var så här tunga till utland utanför Nordamerika. Jag fick därför paketet skickat till goda vänner i Edmonton, Canada, varifrån jag själv tog det hem till Sverige. Slutsteget ger 500 – 600 watt output beroende på vilken antenn och vilket band man kör.
1999 reste jag en antennmast hemma på tomten i Nybro. Själva masten kostade inte särskilt mycket, men resten gick till mer än jag beräknat. Själva fackverket slutade 18 meter över mark och centrumröret gick ytterligare tre meter upp. På 18,5 meters höjd satt en QueDee 5 element yagi monobander 14 megahertz och i toppen av centrumröret en 4 element yagi monobander för 21 megahertz. Jag vred hela antennpaketet med hjälp av en Ham2-rotor som alltid fungerat fint. Under arbetet med antennmasten, valet av antenner och utformningen av kringutrustning hade jag ovärderlig hjälp av gode vännen John-Iwar, SM7CRW.
Sedan riktantennerna väl kom på plats använde jag dem framför allt använt för långväga förbindelser på 21 MHz. Jag had min gode vän Torsten, XV9TH, i Hanoi med vilken jag hade regelbundna kontakter varje söndag under flera år. Under det allra senaste året (2005/2006) blev dessa kontakter mer sporadiska på grund av allt sämre konditioner. Så sent som under sensommaren 2006 förekom dagar med noll solfläckar. När konditionerna senare kom tillbaka hade Torsten och hans hustru flyttat till en lägenhet i ett höghusområde i Hanoi, och därmed försvann hans möjligheter att använda ordentliga antenner.
För beräkningar av vågutbredning använde jag un der den här tiden programmet Propman2000 från RockwellCollins. Medan vi talar mjukvara bör jag också nämna att jag, efter att ha provat ett antal olika logprogram, fastnade för freewareprogrammet Logger32. Ett datorprogram till som jag använde på den tiden var Echolink. Då handlar det som alla radioamatörer vet om en hybrid mellan radiotrafik och Internet. Övriga digitala moden, som PSK31 och liknande, lyckades inte fånga mitt intresse. Jag avstår därför gärna de digitala bandsegmenten till andra radioamatörer, vilka är mer entusiastiska än jag inför dessa former av radiokommunikation.
Från 2010 eller möjligen 2011 kom jag via gode vännen Paul Leonard, KD1TH, i kontakt med D-Star, ett mode jag oftast använder för att ha kontakt med nämnde Paul, när han vintertid befinner sig i sitt ordinarie QTH i New Hampshire, USA. Sommarhalvåret bor paret Leonard i Bredsätra på Öland, ungeför på samma breddgrad som Borgholm men på östra sidan av ön.
Uppdaterat hit
Sedan 1999 har jag kört mest radio från Böda, på norra Öland. För IOTA-diplomet har Öland koden EU-037 och min lokator är JO87MG. I Böda började jag att köra med en Yaesu FT101ZD. I juli 2001 åkte jag till Karlstad och Swedish Radio Supply där jag köpte en ny transceiver, en ICOM IC-746. Den hänger med ännu, och jag har inte funnit några motiv för att byta ut den. Vad ska man göra med en sådan station, som hela tiden fungerar perfekt liksom leverantörens garanti och service, annat än att fortsätta köra? Jag har kompletterat stationsplatsen i Böda med ett lineärt slutsteg, Heathkit SB200, som ger cirka 500 – 600 watt output. Antennfarmen är ganska stor: I ett 18 meters Versatower sitter en tvåelements quadantenn för 10, 15 och 20 meters amatörband. Antennen är en modifierad HiQuad från HyGain. Modifieringen består i att den ursprungliga gammamatchningen, som inte fungerade när jag köpte den begagnade antennen, byttes ut mot 70-ohms koaxialkabeltransformatorer. Övriga antenner på farmen är en delta-loop för 3,5 till och med 28 MHz, en dipol för 150 och 160 meter, en jordplansantenn för 10 och 18 MHz samt en T2FD bredbandsantenn för militär trafik mellan 1,8 och 30 MHz. För 144 MHz, där jag sällan är aktiv, har jag en HB9CV, och för digital radiotrafik inom Frivilliga Radioorganisationen, FRO, har jag en kommersiell tvåstackad VHF-dipol.
Jag inser att jag redan här ovan gjort undantag från min ambition att inte speciellt nämna någon av alla de radioamatörkamrater, som jag lärt känna under de fyra årtionden som gått sedan jag fick mitt certifikat. Låt mig därför raskt fortsätta med några ytterligare tillägg: Först vill jag nämna de kurskamrater som jag lärt känna under repetitionskurserna i telegrafi vid K3 i Karlsborg. Telegrafin är så gott som helt avskaffad inom den svenska försvarsmakten men inom Frivilliga Radiooganisationen fortsätter de sista telegrafientusiasterna att befästa sina kunskaper genom att regelbundet delta i olika träningsnät. De som inte träffas på träningsnäten i telegrafi brukar försöka ropa in på 80-metersbandet (3545 kHz) klockan 1900 svensk tid. Med andra ord – vi gnistar vidare. Mitt andra tillägg gäller fem sändaramatörer som jag under de senaste tio åren har haft mycket regelbundna kontakter med: Arvid, Göran, Ingvar, Sven, och Leif med signalerna SM6YD (S.K. dec 2014), SM6CTP (S.K. 2011), SM6CBQ, SM4DIG, respektive SM7WSS.
Det tredje, men kanske allra viktigaste tillägget, gäller min vän Nils Nisse), SM7BYB. Nisse är född 1920, Silent Key januari 2013. . Nisses sista QSO på kortvåg var på hans födelsedag den 20 april 2006 då han fyllde 86 år. Men under många år har vi haft våra regelbundna förbindelser på kortvåg. Nisse fick sitt certifikat i september 1948. Det var samma år som jag som fyraåring dansade till rundradions grammofonmusik och fick 50 öre för min föreställning av min farfar. Alltnog. Nisse har i alla tider varit sinnebilden för en god radioamatör: Vänlig, hjälpsam, förekommande och välmodulerad.
Det sista är inte minst viktigt. Det handlar om att låta bra på bandet. Nisse har haft omvittnat ”långa öron”. Har man bett honom om ett utlåtande om sin modulering så har man fått svar och hjälp att ställa in mikrofonförstärkning, kompressorlägen eller vad det nu kan ha varit. Sedan har omdömet kommit: ”Nu låter du bra, försök behålla dom inställningar du har nu.” Det var den ena sidan av moduleringen, den tekniska. Den andra handlar om hur man uttrycker sig på bandet. Även här är Nisse en mästare. Aldrig har någon kunnat höra honom använda ovårdat språk eller, än värre, svordomar på bandet. ”Det handlar om att vårda sitt språk, att tala så att en förskoleklass ska kunna lyssna på radiotrafiken utan att få en felaktig bild av amatörradion och radioamatörerna”, menar Nisse.
Nisse var också tidigt ute när det gällde amatörradio på VHF. Nisse var den som genomförde den första auroraförbindelsen på två meter mellan Sverige och Tjeckoslovakien. Det skedde den 15 juli 1959 och motstation var OK2VCG (nu ZX6AXT). Uppgifterna har jag hämtat ur artiklen /*Milestones at VHF from OK point of view,*/ vilka låg på en webbplats som sköttes av OK2KKW. Webbplatsen stängdes under juli 2008, varför vi inte längre kan länka till den.
För varje radioamatör och signal jag nämner, inser jag att det finns ytterligare en som behöver nämnas i, som det tycks, all oändlighet. Förlåt, men jag måste nog sluta här.
Ändring av callsign och QTH
Mellan den 20 april 1966 och den 16 oktober 2006 var min ordinarie stationsplats (QTH) Nybro. Under tiden 1 oktober 1999 – 16 oktober 2006 har jag använt stations-signalen SM7DZV/7 vid sändningar från mitt fritidshus i Böda på norra Öland. Från och med den 17 oktober 2006 använder jag stationssignalen SM7DZV vid mina sändningar från Böda, Där jag nu är bosatt.
 |
 |
Böda i augusti 2008
Erik Nyberg, SM7DZV