SM7DZV - Lite bakgrund och historia
|
|||||||||
|
|||||||||
volymkontroll, våglängdsinställning samt frekvensinställning. Framtill och högst upp fanns vanligtvis en perforerad och tygklädd träskiva som dolde högtalaren. Därunder fanns en glasskiva med påtryckta frekvensskalor för kortvåg, mellanvåg och långvåg. Mellanvågs- och långvågsskalorna var mest intressanta. Där fanns stationsnamnen som klingade ömsom välbekant, som Östersund och Motala, ömsom exotiskt som Kalundborg, Hilversum och Bratislava. Det var stationsnamnen på radion som gav vingar åt fantasin. Det var radion som kom hem med budskap från platser ofattbart långt borta i fjärran, platser som fanns någonstans på andra sidan av horisontlinjen, där de blåa bergen långt borta på andra sidan sjön stötte emot det allra yttersta av himlens rundade kant. Genom radion kom världen i vårt hem... ... Gustav den femte och Stalin dog ... och Sigvard Jonsson vann Vasaloppet John, min äldste bror, lyssnade på kortvåg och väckte mitt radiointresse SM7DRQ, Kjell Sandin, telegrafilärare vid Kungliga Skånska Trängregementet T4 i Hässleholm. Bilden från Mellbystrand 2008. Foto Erik Nyberg
|
|||||||||
|
|||||||||
För något tiotal år sedan fick jag en annan Öllernyckel av den gamle militäre telegrafistutbildaren Raymond Abelsson (S.K.) från Anebo söder om Nybro. Denna nyckel har en fascinerande historia. Ladda ned och studera pdf-filen som går till Raymonds egen beskrivning av nyckelns historia, från branden vid Telegrafen i Östersund, där den fanns först, via Norrlands Signalbataljon i Boden, via Raymond själv, som fick nyckeln som minne när han lämnade militärtjänsten, för att slutligen hamna hos SM7DZV. Första Riggen: DX40 och 9R59 Eftersom jag var medlem i Frivilliga Radioorganisationen kunde jag skaffa mig ett intyg om att jag för rikets säkerhet behövde kunna sätta upp antenner. Bostadsrättsföreningen godkände framställningen och jag kunde sätta upp två dipoler, för 80 och för 40 meters amatörband, mellan skorstenarna på taket. Därmed kunde jag täcka de tre kortvågsband som man som B-amatör hade tillgång till: 80, 40 och 15 meter. Efter det första året som radioamatör var det fritt fram att skriva till Televerket igen och ansöka om A-certifikat. Nästa förbättring som skedde på stationen var att jag köpte en byggsats till en Heathkit DX-60B. Det var en sändare med två 6146 i slutsteget och med 90 watts effekt. På den gick det att köra telegrafi och AM. Fortfarande hängde Geloso-VFO-n med och mottagaren var samma som förut. 9R59-an hade en ytterst besvärade frekvensdrift. Det spelade ingen roll hur länge den stod på. När man hade sänt ett normalt pass på CW och man slog över stationen till mottagningsläge fick man börja med att leta rätt på motstationen. Men det fungerade eftersom mottagaren drev uppåt i frekvens, därför visste man på vilken sida av den gamla frekvensen man skulle leta. Så småningom fick jag ihop pengar till en ny - naturligtvis begagnad - mottagare. Det var en gammal Hammarlund och kan ha varit av modellen HQ-150, fast på den punkten är jag inte säker alls. Det var många som varit inne med sina lödkolvar i den mottagaren och den hade uppenbara men av denna uppenbart omilda behandling. I slutet av 1969 hade jag fått så pass ekonomi att jag kunde köpa min första nya rig. Det blev en transceiver, en Swan 350C, som gav 500 watt på SSB och 360 watt på CW. Det var egentligen ingen vidare cw-rig. Medhörning saknades men det spelade liksom ingen roll. Det gick lika bra att lyssna till ljudet från telegrafinyckelns kontakter - prova ska du få se! Swanen hängde med till 1986, när jag lyckades bli ägare till en Collins S-Line. S-Linen bestod då av en mottagare 75S3B, en sändare 32S3, en stationskontrollenhet 312 samt erforderliga nätaggregat. Det här är en rig som enbart varit till glädje. Den har fungerat och fungerar fortfarande bra. Sedan 1999 är linjen också kompletterad med ett Collins 30-L1 slutsteg. Jag köpte det i Texas. USPost skickade inte paket som var så här tunga till utland utanför Nordamerika. Jag fick därför paketet skickat till goda vänner i Edmonton, Canada, varifrån jag själv tog det hem till Sverige. Slutsteget ger 500 600 watt output beroende på vilken antenn och vilket band man kör. 1999 reste jag en antennmast hemma på tomten i Nybro. Själva masten kostade inte särskilt mycket, men resten gick till mer än jag beräknat. Själva fackverket slutade 18 meter över mark och centrumröret gick ytterligare tre meter upp. På 18,5 meters höjd satt en QueDee 5 element yagi monobander 14 megahertz och i toppen av centrumröret en 4 element yagi monobander för 21 megahertz. Jag vred hela antennpaketet med hjälp av en Ham2-rotor som alltid fungerat fint. Under arbetet med antennmasten, valet av antenner och utformningen av kringutrustning hade jag ovärderlig hjälp av gode vännen John-Iwar, SM7CRW. Sedan riktantennerna väl kom på plats använde jag dem framför allt använt för långväga förbindelser på 21 MHz. Jag had min gode vän Torsten, XV9TH, i Hanoi med vilken jag hade regelbundna kontakter varje söndag under flera år. Under det allra senaste året (2005/2006) blev dessa kontakter mer sporadiska på grund av allt sämre konditioner. Så sent som under sensommaren 2006 förekom dagar med noll solfläckar. När konditionerna senare kom tillbaka hade Torsten och hans hustru flyttat till en lägenhet i ett höghusområde i Hanoi, och därmed försvann hans möjligheter att använda ordentliga antenner. För beräkningar av vågutbredning använde jag un der den här tiden programmet Propman2000 från RockwellCollins. Medan vi talar mjukvara bör jag också nämna att jag, efter att ha provat ett antal olika logprogram, fastnade för freewareprogrammet Logger32. Ett datorprogram till som jag använde på den tiden var Echolink. Då handlar det som alla radioamatörer vet om en hybrid mellan radiotrafik och Internet. Övriga digitala moden, som PSK31 och liknande, lyckades inte fånga mitt intresse. Jag avstår därför gärna de digitala bandsegmenten till andra radioamatörer, vilka är mer entusiastiska än jag inför dessa former av radiokommunikation. Från 2010 eller möjligen 2011 kom jag via gode vännen Paul Leonard, KD1TH, i kontakt med D-Star, ett mode jag oftast använder för att ha kontakt med nämnde Paul, när han vintertid befinner sig i sitt ordinarie QTH i New Hampshire, USA. Sommarhalvåret bor paret Leonard i Bredsätra på Öland, ungeför på samma breddgrad som Borgholm men på östra sidan av ön. Uppdaterat hit Sedan 1999 har jag kört mest radio från Böda, på norra Öland. För IOTA-diplomet har Öland koden EU-037 och min lokator är JO87MG. I Böda började jag att köra med en Yaesu FT101ZD. I juli 2001 åkte jag till Karlstad och Swedish Radio Supply där jag köpte en ny transceiver, en ICOM IC-746. Den hänger med ännu, och jag har inte funnit några motiv för att byta ut den. Vad ska man göra med en sådan station, som hela tiden fungerar perfekt liksom leverantörens garanti och service, annat än att fortsätta köra? Jag har kompletterat stationsplatsen i Böda med ett lineärt slutsteg, Heathkit SB200, som ger cirka 500 600 watt output. Antennfarmen är ganska stor: I ett 18 meters Versatower sitter en tvåelements quadantenn för 10, 15 och 20 meters amatörband. Antennen är en modifierad HiQuad från HyGain. Modifieringen består i att den ursprungliga gammamatchningen, som inte fungerade när jag köpte den begagnade antennen, byttes ut mot 70-ohms koaxialkabeltransformatorer. Övriga antenner på farmen är en delta-loop för 3,5 till och med 28 MHz, en dipol för 150 och 160 meter, en jordplansantenn för 10 och 18 MHz samt en T2FD bredbandsantenn för militär trafik mellan 1,8 och 30 MHz. För 144 MHz, där jag sällan är aktiv, har jag en HB9CV, och för digital radiotrafik inom Frivilliga Radioorganisationen, FRO, har jag en kommersiell tvåstackad VHF-dipol.
|
|||||||||
|
|||||||||
Det sista är inte minst viktigt. Det handlar om att låta bra på bandet. Nisse har haft omvittnat ”långa öron”. Har man bett honom om ett utlåtande om sin modulering så har man fått svar och hjälp att ställa in mikrofonförstärkning, kompressorlägen eller vad det nu kan ha varit. Sedan har omdömet kommit: ”Nu låter du bra, försök behålla dom inställningar du har nu.” Det var den ena sidan av moduleringen, den tekniska. Den andra handlar om hur man uttrycker sig på bandet. Även här är Nisse en mästare. Aldrig har någon kunnat höra honom använda ovårdat språk eller, än värre, svordomar på bandet. ”Det handlar om att vårda sitt språk, att tala så att en förskoleklass ska kunna lyssna på radiotrafiken utan att få en felaktig bild av amatörradion och radioamatörerna”, menar Nisse.
Ändring av callsign och QTH |
|||||||||
Böda i augusti 2008 Erik Nyberg, SM7DZV Artikeln i vissa delar uppdaterad i december 2014. |
|||||||||
|
|||||||||