Idag förklarar regeringen att man upptäckt att det finns utrymme för skattesänkningar för ålderspensionärer.  En hundralapp i månaden har regeringen tänkt sig. Exakt hur mycket det blir för den enskilde varierar, beroende på nivån på skatten där pensionären bor. Läs på Rapports webbplats om förslaget >>
Professor Harald Niklasson har en utomordentligt välavvägd analys i sin daganteckning av den 2008-09-19 under rubriken Perspektiv på jobbskatteavdraget .
I motsats till mitt vanliga angreppssätt tänker jag i dagens anteckning avstå från att bygga under mitt resonemang med siffror. Jag har insett att politiska fundamentalister inte har statistik som huvudämne lika lite som de har logiskt tänkande som tongivande personlig egenskap. Idag har jag bestämt mej för att plocka fram knogjärnen.
Jag har i flera daganteckningar kritiserat regeringens skattehöjning, det är vad det handlar om, för alla dem som av olika skäl inte kan förvärvsarbeta. Jag har byggt under resonemanget med statistiska uppgifter i syfte att för den intelligente läsaren visa hur fel politikerna i regeringen tänkt. Inget har hjälpt. Till och med människor som jag känner som kloka och välmöblerade säger sig ofta inte känna till att regeringen hårdare beskattar de långtidssjuka, de arbetslösa och pensionärerna än personer med förvärvsarbete. En del av dem jag talat med, som sagt sig känna till det så kallade jobbskatteavdraget konsekvenser för personer utanför arbetskraften, har förklarat att de tycker det är helt OK. Vanligtvis rör det sig om människor som känner sig så trygga i sina anställningar att de aldrig ens kalkylerat med risken att själva bli arbetslösa. Och ungdomen, och förmodligen även den fortfarande friska medelålders människan, är ju odödlig.  Plötslig och allvarlig sjukdom är sådant som drabbar andra, och till den egna pensioneringen det är eoner. Det är ingen ko på isen. De arbetslösa får skylla sig själva, och de sjukskrivna, är de inte, i själva verket, bara en skock bidragsfuskare?
En av de första åtgärder den borgerliga regeringen vidtog efter sitt makttillträde var att höja skatten för personer utanför arbetskraften. De som drabbades var ålderspensionärer, långtidssjukskrivna, sjukpensionärer och arbetslösa, dvs. alla som inte hade en inkomst av lönearbete eller, antar jag, arbetsfria inkomster av kapital.
Nej, säger kanske den politiske hårklyvaren. Regeringen höjde aldrig skatten för personer utanför arbetskraften. Regeringen sänkte skatten för dem som arbetar. Regeringen sänkte skatten för att fler skulle få mer drivkraft för att börja söka arbete. De enda som fortfarande tror på denna typ av marknadsliberal ”invisible hand” är, så vitt det går att se, den politiska högerns tongivande ideologer. Just nu är det tyvärr denna politiska inriktning som formar Sveriges regeringspolitik och som därmed också sätter ekonomisk fotboja på de ekonomiskt svagaste i vårt samhälle.
Vid lika inkomster beskattas den som är utanför arbetskraften hårdare än den som är lycklig nog att vara tillräckligt ung och tillräckligt frisk för att kunna arbeta och samtidigt haft turen att inte ha blivit av med jobbet. I dagens uppsägningsretorik motiveras uppsägningar ofta med verkliga eller påstådda ekonomiska eller offentligfinansiella kriser. Ett annat inte ovanligt skäl till uppsägningar är utflaggningen av svensk tillverkningsindustri till något av unionens låglöneländer. I det senare fallet bidrar den svenska arbetarklassen själv till sin egen arbetslöshet genom solidariskt betala skatt som pytsas vidare in EU:s gigantiska oöverblickbara svarta hål.
 Regeringen grundinställning tycks vara att den som inte förvärvsarbetar har gjort detta val frivilligt och av egen vilja. Inget kan vara mer tokigt. På ett normalt arbetsförmedlingskontor gör någonstans mellan 97 och 99 procent av de arbetslösa allt vad som någonsin går för att få ett arbete. Den bråkdel av de arbetssökande som försöker utnyttja systemet är utomordentligt arbetskrävande. Och den syns och sticker i ögonen. Men därifrån, till att tro att alla arbetslösa är arbetsskygga bidragsfuskare, kan bara drabba dem som helt saknar verklighetsförankring. Det är ett oerhört allvarligt felslut. Ännu allvarligare blir en sådan galen uppfattning om den tillåts forma ett lands arbetsmarknadspolitik.
Lika galet blir det när regeringen tycks tro att man frivilligt väljer sjukpensionering framför att fortsätta arbeta. Det finns naturligtvis en bråkdel av befolkningen i arbetsför ålder som gör det, det kommer alltid att finnas. Men att tro att alla andra har gjort ett fritt val är rent befängt. För att göra det väldigt personligt:
Jag har haft världens tur, och det är inte ett dugg synd om mej.  Jag har överlevt en stroke. Sedan dess har jag lärt mej massvis. Jag har lärt mej att utan hjälp ta mej ur sjukhussängen och ner i en rullstol. Jag har lärt mej köra rullator. Jag har lärt mej gå. Jag har lärt mej cykla, även om jag från början bara kunde svänga åt ett håll. Jag har lärt mej klara mina vanligaste dagliga rutiner på egen hand, så jag belastar inte kommunen. Jag försökte förvärvsarbeta, men då tog min arbetsgivare kontakt med Försäkringskassan därför att man inte kunde betala lön till någon som inte längre klarade av att utföra något arbete, en som inte längre fick något ur händerna. Det blev utredning av Försäkringskassan och så småningom sjukpension eller sjukersättning, som det numera heter.
Samtidigt som regeringen minskade anslagen för handläggare på försäkringskassan anslog man öronmärkta pengar för att bekämpa det så kallade bidragsfusket. Effekterna av den satsningen talas det inte mycket om idag. Om Försäkringskassan betalar ut ersättningar till personer som inte är berättigade kan detta ha i huvudsak fyra orsaker: Reglerna är otydliga och svåra att tolka vilket gör gränsdragningarna svåra; Blanketterna kan vara svåra att förstå och fylla i, vilket kan leda till att såväl kassans handläggare som den försäkrade lämnar för beslutet felaktiga uppgifter; Försäkringskassan handlägger ärendet felaktigt och fattar ett felaktigt beslut; Den försäkrade har avsiktligen lämnat felaktiga uppgifter i syfte att få ersättning som han/hon inte varit berättigad till. Den sista felkällan är den enda som är brottslig.
För var och en som sliter för att få ett arbete liksom för var och en som efter en svår eller livshotande sjukdom försöker att så långt det är möjligt bli återställd och klara sina dagliga rutiner är regeringens tal om bidragsfusk inget annat än kränkning.
Först ökade regeringen beskattningen av personer utanför arbetskraften relativt friska personer i arbete. I mitt eget fall betalade jag drygt 900 kronor mer i skatt per månad som sjukpensionär än om jag haft ett förvärvsarbete med motsvarande inkomst.  Nu lovar ministären Reinfeldt ålderspensionärerna skattesänkning på en hundralapp i månaden. Först höjer man skatten kraftigt och sedan sänker man den en bråkdel för ålderspensionärer, för att sedan kunna tala om processen som en skattereform, en skattesänkning (sic.)! Bortsett från det rent bedrägliga propagandaförsöket kan man konstatera att i högerpolitikens Sverige fortsätter regeringspartierna att beskatta långtidssjuka och långtidsarbetslösa hårdare än övriga i samhället. Föga förvånande är det förstås högerpartiernas regeringskoalition därmed också anser det rättvist att vältra över krisens bördor på de svagaste och mest utsatta i samhället. Rättvisa kan regeringsledamöterna inte stava till. Solidaritet är ett insidertips på börsen eller ett kryphål i skattelagstiftningen. Det anständiga samhället gör man allt man kan för att rusta ned.

Om ett år och fyra dagar ska det avgöras om Reinfeldt ska sitta i fyra år till. Där har du något att fundera över.