Socialdemokraternas nye partiledare heter sedan i förrgår eftermiddag Håkan Juholt. Redan i min granskning av SIFO:s första Juholt-undersökning noterade jag sura kommentarer från ledarna för de två största borgerliga partierna Båda hävdade att socialdemokratin nu inlett en politisk kursändring åt vänster och att det nu skulle bli stopp på den så kallade förnyelsepolitiken. Denna så kallade förnyelsepolitik är borgarpartiernas förskönande omskrivning av regeringens maniska ambition att bit för bit försöka realisera ut samhälleliga infrastrukturer till privata företag. Det regeringspartierna på detta sätt aktivt och med berått mod förskingrar är verksamheter vi byggt upp med gemensamma medel, eftersom en majoritet av Sveriges befolkning under årtionden sett dem som nödvändiga element i ett fungerande och anständigt samhälle. De som idag står som köpare av samhälleliga verksamheter är ofta riskkapitalbolag, eftersom det där skvalpar omkring enorma summor likvida medel. En femteklassare inser lätt de fördelningspolitiska och sociala konsekvenserna av detta handlande.

Efter kongressens val av Juholt i förrgår, har såväl Reinfeldt som Björklund upprepat sin kritik av den politik som de, med hjälp av förmodat synska begåvningsresurser, redan tycks veta att Juholt och socialdemokratin kommer att stå för i framtiden. Naturligtvis är det fullt möjligt, att Juholt i framtiden kommer att förtjäna kritik för tvivelaktiga beslut, som han då kan ha fattat. Om en sådan utveckling vet vi dock ingenting idag. Jag vet inte. Reinfeldt vet inte. Björklund vet inte. Inte ens Juholt själv torde veta vad framtiden kan komma att kräva för beslut av honom. Det är därför fullkomligt sanslöst att Juholt, omedelbart efter att ha valts till partiledare, ska behöva ta emot kritik av den borgerliga fundamentalismens två mest framstående mediala företrädare för eventuella framtida politiska beslut som ingen, absolut ingen, vet något om idag. Högerpartiernas ledningar är idag skräckslagna inför risken att behöva möta en taggad och enad socialdemokrati. De är redan nu livrädda för att i framtiden tvingas lämna ifrån sig regeringsmakten. Det är Reinfeldts och Björklunds egna inbillade visioner av en framtida socialdemokratisk motståndares politik, som de idag kritiserar. Det är deras egna fantasibilder av framtida politiska beslut och inriktningar som får dem att idag gjuta galla över Håkan Juholt. Det är ovärdigt seriösa politiker.

”Aggressivt mot förnyelse”
Reinfeldts och Björklunds kommentarer är av ett slag som bara inte får undanhållas läsekretsen. Först Reinfeldt:
–Moderaterna betonar förnyelse och att utvecklas med samhällsförändringar och nu ser Socialdemokraterna ut att välja en partiledare som aggressivt talar emot idéer om förnyelse, säger Reinfeldt, och tillägger att Juholt till och med använt svordomar i sammanhanget.
Till källan >>
Björklunds skriftliga kommentar till TT ligger på samma intellektuella nivå som högerledarens:
"Med Juholt svänger socialdemokraterna hårt åt vänster. Han vill avskaffa RUT, höja fastighetsskatten och återinföra förmögenhetsskatten. Med Juholt vid rodret avstannar förnyelsen och socialdemokraterna fortsätter backa in i framtiden", säger Björklund i en skriftlig kommentar till TT.
Till källan >>
Innan jag går in på kärnfrågan, Juholts påstådda motstånd mot förnyelse, kan jag inte undanhålla mig nöjet att granska Reinfeldts upprepade kritik mot Juholt för att ”till och med använt svordomar”. På Övre Östermalm tillhör naturligtvis inte svordomar det offentliga språket. Reinfeldts yttrande är naturligtvis ägnat att skapa moralisk indignation kring något yttrande som säkert finns ordagrant återgivet i Moderaternas argumentsammanställning, det som i politiska sammanhang brukar betecknas kaninbibel, med tid och plats och allt.

Jag kan försäkra Fredrik Reinfeldt, att bland Juholts väljare och bland oss alla andra, vanligt grovt folk, var den moraliska indignationen oerhört mycket kraftigare när den ene efter den andre av de ministrar Reinfeldt utnämnde fick avgå sedan de beslagits med falskdeklarationer, skattefusk och obetalda avgifter till samhället.

Ideologiskt grundat skattefusk
Men alla behövde inte lämna politiken. Per Schlingmann var vid tiden för högerpartiernas maktövertagande 2006 Moderaternas partisekreterare. Schlingmann betalade inte sin TV-licens mellan åren 1991 – 2006. När media efter det borgerliga maktövertagande 2006 upptäckte Schlingmanns fusk skyndade han sig, innan året hann ta slut, att betala in de licenspengar han tidigare försökt slippa. Därmed slapp han också åtal. Då var det uppenbarligen enligt Reinfeldt helt i sin ordning att Schlingmann fortsatte som moderat partisekreterare. I moderata partiet måste det väl ändå få finnas lite takhöjd för ideologiskt grundat skattefusk och licensskolk, eller hur? Nu betalar Sveriges medborgare Schlingmanns lön. De som svarar för hans lön är den del av befolkningen som betalar sin skatt och som inte fuskar undan lyxvillor på Rivieran.

Regeringens metod att låta skattebetalarna stå för en växande andel av lönen till sina partifunktionärer har lett till kritik från revisorer, och riksdagen har ålagt regeringen att minska kostnaderna för regeringskansliet. Det riksdagsbeslutet ledde senare till att regeringen i trots mot riksdagen i stället bestämde sig för att lägga ned Svenska ambassader i fjärran länder, bland annat i Vietnam. På det sättet fick Carl Bildt möjligheter att ge Vietnam en känga för att landet var ofint nog att besegra USA i kriget.

Tillbaka till Per Schlingmann. Sedan hösten 2010 är han statssekreterare i Statsrådsberedningen, dvs. han har avancerat till att bli Fredrik Reinfeldts högernäve när det gäller att skattefinansierat implementera högerpartiernas chicagodoktrin i Sverige. I högerpartiernas Sverige är det fult att svära, det har vi Reinfeldts ord på. Men det är OK att fuska med skatten. Om man inte gör något värre än att fuska med TV-licensen i 15 år, kan man till och med bli statssekreterare.

Läs i gamla daganteckningar mer om Schlingman meritering för sitt nuvarande arbete.
Klicka här >>

Perspektivet avgör vilken politik som är ”bra”
Både Fredrik Reinfeldt och Jan Björklund menar i sina kommentarer kring valet av Håkan Juholt att Socialdemokraterna nu kommer att bli aggressiva motståndare till förändringar. Om en betraktare ser en förändring som bra eller dålig beror helt och hållet på betraktarens perspektiv. Günther Wallraff använde begreppen uppifrån och underifrån. Det är faktiskt en riktigt bra utgångspunkt för observationer.

Arbetslösheten
Uppifrån kan man se arbetslöshet som ett bra och effektivt sätt att anpassa lönenivån till internationella konkurrensbetingelser och hur företag får möjligheter att berika sig ännu mer. Underifrån kan man se hur tusentals arbetslösa förlorar förmågan att försörja sig själva, hur de förlorar humankapital och självkänsla samtidigt som samhället gör gigantiska välfärdsförluster till följd av utebliven produktion.

Infrastrukturerna
Uppifrån kan man se utförsäljning av gemensamt uppbyggda och samhälleligt ägda infrastrukturer som kraftnät, telenät, skolor, omsorgsverksamhet och sjukvård som ett medel för ekonomisk effektivisering och på sikt utveckling mot ökad konkurrens och lägre priser till konsumenterna. Underifrån vet man att man tvingas betala överpriser för elektrisk ström till oligopolföretag på en elmarknad som havererat. Man ser hur det dominerande teleföretaget gör allt för att ta bort glesbygdens fasta telenät. Man ser hur skolor och förskolor som sålts till underpris till riskkapitalbolag hellre låter skolpengen gå till aktieutdelningar än till personal, läromedel och lokaler. Underifrån ser man hur utförsäljning och kommersialisering av omsorgsverksamhet har lett till upprepade fall av vanvård och inlåsning av sjuka eller handikappade som behöver institutionellt boende och vård.

Så kallade bidragsfuskare
Uppifrån, ur överklassperspektiv, kan man kanske tycka sig se bidragsfuskare som tar ut miljoner ur sjuk- och arbetslöshetsförsäkringar. Underifrån ser man hur Försäkringskassans nya riktlinjer, med ursprung i regeringens överklassperspektiv, leder till att cancersjuka stängs av från sjukförsäkringen, gravida kvinnor som blivit sjuka ställs utan ersättning, arbetshandikappade utan förmåga till egen försörjning blir av med sina förtidspensioner. Underifrån ser man hur regeringen med berått mod trasar sönder Sveriges sociala skyddsnät och skickar horder av utsatta medmänniskor till kommunernas förnedrande socialkontor. Eftersom vi i Sverige fortfarande har uppfattningen att ingen ska behöva svälta ihjäl stiger kommunernas kostnader för socialbidragen, det som numera med förskönande omskrivning benämns kontantstöd, varvid kommunernas ekonomi urholkas ytterligare. Kommunernas möjligheter att möta situationen är två, antingen tvingas man höja skatten eller också tvingas man skära ned i redan existerande verksamheter.

Paradigmskifte
Under 2000-talets första årtionde skedde ett paradigmskifte i Sveriges politik. Den borgerliga propagandan lyckades grundlägga en syn att gemensamma lösningar av samhällsproblem är sämre än privata, och att det är fult av samhället att ta ut skatt av medborgarna. Eftersom de borgerliga partierna så gott som alltid motsätter sig skattehöjningar blir kommunernas lösning för att komma till rätta med ökande sociala kostnader att göra nedskärningar i redan existerande verksamheter. Konsekvensen blir mindre pengar till skolor, vård och omsorg. Det blir färre vuxna i förskolor och skolor. Det blir glesare mellan inköp av nya läromedel till eleverna. Det blir fler inlåsta dementa på vårdinrättningarna. Det blir fler vanskötta äldre. Det blir sämre vård. Det är i det läget kommunerna försöker klänga i sitt sista halmstrå: att realisera ut daghem, skolor och vårdinrättningar. Visserligen får kommunerna aldrig fullt betalt, men ändå – några kronor blir det. Det ger därmed ett temporärt tillskott i den säljande kommunens kassa. Det berikar köparen. Transaktionerna lämnar hela tiden de mest utsatta i samhället i sticket. Det utarmar människors empati och solidaritet. Det utarmar samhället. Där är den nakna sanningen om Reinfeldts och Björklunds förändringspolitik. Det är den sortens politik borgarregeringen är rädd att Juholt ska stoppa.

Nobelpristagaren Krugman
Medan vi är inne på nedskärningsavdelningen vill jag insistera på läsning av en artikel av nobelpristagaren Paul Krugman i New Your Times den 24 mars 2011. Krugman talar där om åtstramningspolitikens, eller nedskärningspolitikens, självbedrägeri. Han pekar på att nedskärningar samtidigt som det finns massarbetslöshet är ett misstag. All erfarenhet har visat att det handlar om att först bekämpa arbetslösheten och därefter budgetunderskottet.
Läs mer>> För den som är intresserad och vill läsa mer finns en länk från NYT till Krugmans egen webbplats.

Den politiska förändring som Fredrik Reinfeldt och hans vapendragare Jan Björklund hyllar har ett utpräglat uppifrånperspektiv. Den bygger på ett ekonomiskt nyliberalt tänkesätt, som inte någonstans i världen har visat sig fungera i ett anständigt samhälle. Läs gärna Harald Niklassons artikel om Kleins Chockdoktrinen och Katastrofkapitalismen. Klicka här>>

Sedan 2006 för de borgerliga regeringspartierna en ekonomisk och social politik som bygger på att hålla sig väl med medelklassen genom att bland annat sänka deras skatter. Som hjärndöda papegojor upprepar de borgerliga politikerna och deras propagandanissar mantrat att förändring är bra och nedskärningar nödvändiga, utan att tala om vilka grundläggande värderingar som driver förändringen och utan att redovisa sitt nakna överklassperspektiv. I borgarnas Sverige blir de rika ännu rikare. Klyftorna ökar. De fattiga svälter ihjäl. Det anständiga samhället dör.