Darwins skugga

Inledning

Den som sätter sig vid havet och lyssnar till vågorna hör en rytm som funnits i många miljoner år. Vågorna mäter inte tiden, inte vår vanliga tid. Om det är något de avbildar så är det evigheten; den ofattbara tiden. I sin stadiga, långsamma rytm är vågorna evighetens andning. Deras slag tycks harmoniera med våra hjärtslag. Havet andas som vi.

  Jag bor vid en vik av Kalmarsund sedan snart ett kvarts sekel. Det är kanske att säga för mycket att påstå att jag bor vid havet. Mest liknar min vik en skogssjö med sina barrskogsklädda småöar i blickfånget. Men också denna mindre fjärd står i förbindelse med världshaven.

  Varje kväll brukar jag gå ner till stranden. Bara för att stå där och lyssna en stund i skymningen. Kanske är det havsinstinkten som Freud talar om. Jag ser hur vatten och himmel smälter samman i ett grått eller svagt rosa ljus. Varje kväll har sina moln och färger. När vattnet förenas med himlen utplånas skillnaden mellan två element. Det är då lätt att övermannas av känslan att allt liv verkligen hör ihop, som en enda stor våg som bryts mot en strand. Det är en förledande behaglig tanke: alla resor är möjliga, allt är förenat i en enda kropp. Jag värjer mig mot den stämningen eftersom den är så misstänkt rik.

  Ändå är det naturligtvis så att allt liv hör ihop, även om denna samexistens på intet sätt är så enkel som ett spegelblankt hav möjligen kan få oss att tro. Stimmen av småfisk strax under ytan kan likna solblänk. Vid närmare påseende visar det sig att fiskarna simmar för livet.

  I en malande och tuggande process förvandlas liv från en form till en annan. Bara på avstånd är havet ett harmoniskt och okomplicerat system.

  Såvitt vi vet är det bara människan som kan reflektera över naturen. De andra däggdjuren, liksom fåglarna och fiskarna, filosoferar inte. De tycks ha nog av sitt. Blåmusslan vid stranden har sitt universum begränsat av ett skal.

  Djurvärlden är inbegripen i en existentiell kamp för överlevnaden: allt äter allt. Men det tillkommer inte människan att moralisera över hur djur skaffar sig föda. Att slunga förbannelser mot en kråka som hackar i sig en fågelunge tycks mig vara att argumentera med existensen som sådan. Däremot finns det all anledning att uppröras över vad vi gör mot naturen och djuren. Har vi rätt att tillfoga andra djur den skada som naturen utsätter dem för?

  Miljödebatten tycks i första hand handla om de stora övergripande frågorna snarare än om förbrytelser mot enskilda människor och djur. Här finns ett problem vare sig saken gäller tusentals döda i Tredje världen eller ett svårt nedsmutsat innanhav som Östersjön. Är det nämligen möjligt för den enskilda människan att identifiera sig med de stora olyckorna utan att själv så att säga förlora sig i tragedierna?

  Våra organismer är knappast gjorda för att ta emot smärta i en närmast kosmisk skala. Måste vi inte bli avtrubbade i våra känslor när tragedierna når en sådan omfattning? Faran kan uppstå att vi identifierar oss med likgiltigheten eller ointresset hos kosmos - eller naturen -, hos det stora hela, när vi ser att världen kan hålla sig levande och i rörelse genom praktiskt taget vilken katastrof som helst?

  Att imitera världen, det vill säga att göra sig likgiltig för det lilla perspektivet för att i stället uppgå i det stora hela, det är att förlora sig. Ett medvetande om katastroferna ger oss i bästa fall en balans mellan nederlag och apati.

  I den här boken kommer sannolikt den tanken att upprepas gång på gång, att naturen inte lider i största allmänhet, lika lite som människosläktet gör det. Livet utspelar sig helt enkelt bara hos den enskilda människan eller hos det enskilda djuret. Lidandet eller välbefinnandet har heller inget samband med om till exempel en fågelart är sällsynt eller inte. Den särskilda omsorgen om de utrotningshotade, ”rödlistade”, ”sårbara” arterna är därför i första hand något människan gör för sin egen skull. Det utesluter inte inlevelse i det enskilda djuret men detta är inte ett primärt intresse i sammanhanget. Att rädda utrotningshotade djurarter är därför endast ett indirekt sätt att även ömma för det individuella livet.

  Människan anser sig stå på toppen av en utvecklingspyramid. Det stöd vi kan ha för ett sådant påstående är att vi just nu dominerar världen i kraft av vår hjärna. Men naturen sätter aldrig punkt. Den strävar inte mot något mål. Den definierar inte människan som sin fulländade slutprodukt.

  Den som ifrågasätter den av människan uppgjorda rangordningen över allt levande, motsätter sig inte bara kristendomen och västerlandets humanistiska tradition, utan också det naturvetenskapliga synsätt, som anser det vara i sin ordning att reducera levande medvarelser till ting, som till exempel kan utsättas för plågsamma experiment.

  En invändning som kan resas mot tanken på naturen som en större spegel för det mänskliga är denna: Naturen är ännu mer skrämmande än den kultur där människan lever. Se på naturen hur den beter sig! Djur äter djur! Alla använder varandra som föda.

  Naturen består av sådana som äter och sådana som blir uppätna, natura devorans och natura devorata. Den ursprungliga förutsättningen är konflikt – och överlevnad för den starkare, utplånande av den svagare. Den starkares överlevnad kallas naturlig selektion och förmodas förklara uppdykandet och utsläckandet av arter. På detta sätt avslöjas tidens ofantliga djup, de miljoner åter miljoner år under vilken tid levande organismer funnits.

  En kall vinterdag såg jag en duvhök komma klippande längs stranden och en gräsand som inte riktigt fick till uppfloget blev hans byte. Det var med svårighet jag kunde avhålla mig från att ingripa när höken omedelbart började äta av den ännu levande och i hög grad sprattlande fågeln som hölls i ett järngrepp av hökens klor. Vid ett annat tillfälle, en av sommarens allra vackraste dagar, fick jag se ett egendomligt ekipage komma flygande genom min trädgård. Jag följde det med blicken, såg att det slog ner på den varma tegelmuren och rusade då in efter min kamera för att försöka ta några bilder. På lite avstånd kunde man tro att det handlade om en öm omfamning mellan två varelser, två stora insekter. Men det var något helt annat, nämligen en predator och hans byte, en trollslända med sitt rov. När jag kom närmare såg jag att bytet levde och förtvivlat försökte göra sig fri, alltmedan trollsländan åt av dess huvud. Det var en bild av den yttersta grymhet eller, om vi hellre vill, naturens obönhörliga lag om att äta eller ätas.

  När jag betraktade trollsländan och hans byte var det evolutionen som kom i mina tankar: arterna har utvecklats generation för generation genom det naturliga urvalet som systematiskt gynnat de bäst anpassade individerna. Dagens trollsländor är mästare i flygkonst. Linné, som gjorde så stora insatser inom naturvetenskapen, genom sin binära nomenklatur och genom att definiera artbegreppet, trodde dock inte på någon evolution även om han mot slutet av sitt liv fick sina tvivel. Han trodde, som den prästson han var, att arterna hade skapats av Gud en gång för alla under skapelseveckan, så som det står i bibeln.

  I den kristna världen var bibeln länge det stora rättesnöret både för teologisk och annan forskning. Men utvecklingen tog små steg i en annan riktning och med Darwin befästes slutligen utvecklingstanken.  

  I den här boken resonerar jag - med 150-årsminnet av Darwins ”Arternas uppkomst” och 200-årsminnet av hans födelse som förevändning - kring olika sätt att närma sig naturen, den mänskliga och den utommänskliga.

  Den fråga jag försöker ställa, utan att någonsin tro att den kan besvaras, är denna: har vi tagit tillvara den kunskap som finns, och omsatt den i vår samexistens med andra varelser, eller är vår etik fortfarande en produkt av ett annat tänkande, då människan var Guds avbild?

Ängö, Kalmar, 20 oktober 2008