Människans universella narcissism, hennes självförhärligande, har genom Copernicus, Darwin och Freud lidit tre svåra nederlag. Efter Darwin har en gång för alla den föreställningen raserats, att människan på ett grundläggande sätt är annorlunda och överlägsen andra djur.

  Måste dessa förändringar i vår självbild med nödvändighet göra oss till främlingar i världen, i universum? Är inte universum längre vårt hem, nu när tanken att vi är biologiskt överlägsna vårt ursprung inte längre kan uppehållas?

  Måste vi alltid lita till vetenskapen och med 1800-talszoologen Ernst Haeckel i Jena anse att naturvetenskapens kunskapsmassa räcker som heltäckande världsåskådning?

  Finns inte alltid drömmar och metafysik gömda i tingen och omständigheterna, ”en aningarnes rymd”, för att tala med Bengt Lidforss, för den som tror att inte riktigt allt kan förklaras med rationella överväganden?

  Att vi verkligen är djur, som dessutom befinner sig på ett både intellektuellt och mentalt larvstadium, innebär rimligen att det finns en potential till utveckling både för människan som individ och för släktet som sådant. Det finns utrymme för en andlig metamorfos, för möjligheter som knappast ryms inom biologiskt ödesbestämda förklaringar.

  Det måste finnas en sådan möjlighet att närma sig naturen och gåtorna, bortom den moderna vetenskapen och dess narcissism. En sådan möjlighet skulle förslagsvis innehålla möjligheten att vi inte är ensamma därför att vi delar jorden med alla, både människor och andra levande varelser. Eller som Thoreau skriver i Walden Pond:

  ”Could a greater miracle take place than for us to look through each other´s eyes for an instant?”

  Att det ändå går att samtala om ting som dessa är i sig ett mirakel som återgår till möjligheten av att använda språket för att göra oss fria. Eller mera exakt: utanför vetenskapernas värld, använda språket för att förstå och lära oss.

Anders Johansson

Info-Text
Kort beskrivning av innehållet