Jag vill konfrontera de båda teologernas uppfattning mot utsagorna i antologin Djur & människa, vilken utkom ungefär samtidigt som Wejryd och Unger gjorde sitt utspel. Redaktören, Lisa Gålmark, har i denna skrift samlat de ledande filosoferna inom ämnet djuretik. Redan i sitt förord citerar hon Oxfordprofessorn Colin McGinn, som har sagt om en etik som vill utvidga vår moraliska gemenskap till att gälla även djur, att den är ”i allt väsentligt en vunnen argumentation”.

  Var den inte, strängt taget, vunnen redan med Darwin?

  Författaren och filosofen James Rachels hävdar att Darwins argument står i direkt konflikt med traditionell moral. Darwin vägrade att betrakta icke-mänskliga djur som ting. I stället betonade han likheterna med människor och påstår rentav:

  Detta sagt i en tid då moralen i djurfrågor kunde beskrivas av en tänkare som jesuiten Joseph Rickaby på följande sätt:

  De internationellt mest kända filosoferna inom djuretiken är kanske Peter Singer och Tom Regan. Singers bok Animal liberation från 1975 är en betydelsefull milstolpe i debatten. Till svenska fördes den 1992 med namnet Djurens frigörelse. Singer går i sitt förord rakt på sak

  Singer hävdar att frågan om språkets betydelse för medvetandet, som var central för Descartes och andra filosofer, är irrelevant. ”Det är lätt att hålla med honom”, skriver till exempel hjärnforskaren David H Ingvar i en understreckare (SVD 24 augusti 1992) med rubriken ”Har grisen ett själsliv?”

  Singer är närmast utilitarist. Lidandet är ett centralt begrepp: ”Lider en varelse kan det aldrig vara moraliskt berättigat att vägra ta hänsyn till detta lidande. Vilken varelsens natur än är så kräver jämlikhetsprincipen att dess lidande jämställs med samma lidande hos varje annan varelse, så långt en grov jämförelse låter sig göras.”

  Enligt Singer har människor således inte värde i kraft av arttillhörighet - vilket är av lika liten vikt som rastillhörighet - utan i kraft av förmågan att känna smärta och välbefinnande.

  Singers relativiserande av människovärdet har hos många betraktats som en chockerande hållning, trots att den utmynnar i ambitionen att höja djurens status snarare än att sänka människan till djurens nivå.

  Enligt Singer utgör reaktionen på jämförelser mellan djur och människa ett bevis på vår ”art-istiska” inställning till djur – vår uppfattning att utan rimliga skäl sätta vår art i främsta rummet utan andra skäl än att hänvisa till arttillhörigheten i sig.

  Tom Regan betonar i sin bok The Case for Animals Rights alla medvetna varelsers rättigheter. I praktiken anser han att alla mentalt normala däggdjur har ett värde, som tillåter dem att ha rättigheter.

  Att diskriminera ett djur, till exempel genom att använda det vid experiment, bara därför att det tillhör en annan art än vi, kallas alltså med ett nu på svenska etablerat ord artism och anses av de filosofer som kommer till tals i Lisa Gålmarks antologi ligga på samma nivå som sexism (diskriminering på grund av kön), och rasism.

  Regan och Singer betonar förnuftets roll. Feministen Lori Gruen finner detta otillräckligt:

  Den amerikanske poeten och filosofen George Oppen anser att det ”feminina” sättet att tänka är överlägset det ”romerska”, som han benämner det manliga, vilket vill kontrollera både människor och natur.

  Det finns alltid en värld utanför, en vildare värld från vilken något kommer till oss – fåglarna, djuren, och de är kanske inte alls så som de beskrivs av vetenskapen. Sekularisering innebär förvisso att religiösa föreställningar får ge vika för vetenskapliga förklaringar, men inte att människan slutar grubbla över de existentiella frågorna.  

  För mer än 2000 år sedan klargjorde Aristoteles att en människas ethos är det som visar sig när hon måste välja mellan olika möjligheter, ”när valet inte är självklart”.

  Det är lätt att - i teorin - hänvisa till en absolut norm som kanske bestämts av tio Guds bud eller någon senare lagtext: Du skall icke dräpa. Nåväl, men om någon hotar mina närmastes liv, inklusive min hund och mina katter, ja, då dräper jag. Vi brukar säga att människor har samma värde. Det är en vacker tanke men få mödrar som tvingades välja mellan att rädda sitt eget barn eller någon annans skulle välja det senare alternativet. Du skall tala sanning! Visst, visst, men jag ljuger gärna som en borstbindare om jag kan låta bli att såra någon som redan dignar under tunga sanningar. En sådan konsekvensetik innebär strängt taget att jag i en krånglig situation väljer den sanning som ger de bästa följderna. Problemet är bara att det är svårt att veta vad som ger de bästa följderna. Och att presentera något man verkligen brinner för är en grannlaga uppgift. Det är som att överbringa en sjukdom som om den vore ett privilegium!

  Lori Gruen har en i filosofiska sammanhang avundsvärt praktisk syn på ”gränssituationerna”:

  Teologen Andrew Linzey resonerar liksom Gruen ”pragmatiskt”. Han pläderar för att utvidga cirkeln till att omfatta vuxna, barn – och djur. Han talar om en moralisk förpliktelse till djuren vars enda analogi är föräldrars plikter mot barn.                                                                     

  Är människan djurens Gud? De båda Växjöteologernas åsikt om genteknik och djurskydd på ”kollektivnivå” mynnar i en sådan slutsats. Det är knappast egendomligt att präster inte dragit de etiska konsekvenserna av Darwins utvecklingslära. Men det är besynnerligt att de faller sin egen högsta auktoritet i ämbetet, och vill skapa själva, trots att Skriften inskärper betydelsen av en enda Skapare, och att han gjort detta en gång för alla i fix och färdiga arter, vilket bibeln också utförligt redogör för.

  Den sortens kristliga argument uppfordrar oss att säga att det anstår vår tid att slutgiltigt välta två tusen år av religion över ända och kalibrera värderingarna på annat sätt, upprätta nya skalor, inte minst till överhögheten ”över hela jorden och över varje varelse som rör sig över jorden”:

Info-Text
Kort beskrivning av innehållet