Den fråga jag vill ställa, vilken är den egentliga anledningen till att jag skriver detta, handlar om de eventuella etiska konsekvenser Darwins sönderfallande artbegrepp gett upphov till för det svåra samspelet mellan människa och icke-mänskliga djur. 

  En alldeles lysande sammanfattning, den bästa jag läst, av de konsekvenser utvecklingsläran borde medföra, gav geologen Alfred Nathorst redan år 1907 i Hafva djuren rättighet att lefva?:

  Vad tyckte Darwin själv? Han har knappast, som Toivo Jokkala skriver i ett temanummer om Darwins arv i tidskriften Djurens Rätt (1/2007), gått till historien som djurrättsaktivist. Jokkala anser inte att det går att säga att Darwin drog moraliska slutsatser när det gäller vårt förhållande till andra arter, slutsatser som var lika radikala som hans biologiska rön. Men åtskilliga av hans egna och andras texter visar ändå vad han ansåg, t ex vad en av Darwins söner en gång skrev om sin far:

  Om djurförsök har Darwin skrivit följande:

  Starkare än så kan knappast ett känslomässigt avståndstagande formuleras.

  Toivo Jokkala påpekar att i Om arternas uppkomst beskrivs begreppet ”art” som mer eller mindre godtyckligt, givet till en grupp individer som liknar varandra. Darwin framhåller att det i grund och botten handlar om större eller mindre skillnader mellan individer.

  ”Och kanske är det omöjligt att lämnas känslomässigt och moraliskt oberörd av en sådan upptäckt”, skriver Jokkala.

  Djurrättsfilosofen Peter Singer anser att evolutionsläran förändrade, eller borde förändra, utgångspunkterna för vår mänskliga moral. I sin bok A Darwinian left (1999) uppmanade han den politiska vänstern:

  Ingmar Persson, professor i praktisk filosofi, sammanfattar i det nämnda temanumret darwinismens konsekvenser för vår moral. Han anser inte att några moraliska slutsatser automatiskt kan dras av darwinismen. ”Men”, säger han,

  I ett meningsutbyte ”om vad en människosyn kan tänkas vara” (SVD 16 dec 1995) skriver Ingmar Persson att

  Att icke-mänskliga djur kan utnyttjas som en resurs i alla möjliga sammanhang måste förklaras med att de så länge har definierats som något annat; de tillhör inte samma grupp som vår art. Denna särställning har inte ansetts närmare behöva motiveras men när så till sist sker blir det genast svårare att upprätthålla vår absoluta särställning.

  Helena Eriksson anser (Djuretik, en tidning från Djurens Rätt, 2006) att människan skapar djur som sociala konstruktioner i sin föreställningsvärld. Dessa konstruktioner finner hon vara sammankopplade med det sätt på vilket vi klassificerar djur; vissa kallas björnar, andra sälar och någon tredje kallas hummer. Vår behandling av de sålunda klassificerade djuren sammanhänger med den art de fått sig tilldelad. Sälungar kokas inte levande, säger Helena Eriksson, men humrar släpps levande ner i grytan därför att det är så vi brukar göra med humrar. Vi tänker i dualiteter och i sådana motsatspar ställs människa mot djur, kvinna mot man, skadedjur mot nyttodjur. Sitt värde får djuren av sin nyttighet i människans värld medan människor förutsätts ha ett värde i sig själva. Det binära tänkandet i motsatspar är något som måste bekämpas, anser Helena Eriksson. Hon lanserar begreppet ”hybridteorier”, något som alla som lever nära ett djur lätt kan förstå. Att leva med djur är att vara del av djurets ”kultur”, att kommunicera med både ord och kroppsspråk: ”Så kan människor och djur få en gemensam komplicerad framtid.”

  Art tycks vara ett fiktivt begrepp, ett begrepp ur mänsklig mun, som naturen inte känner men ändå strävar mot. Naturen känner bara sina individer; de utgör byggstenarna i populationen och det är också med dem det naturliga urvalet arbetar, enligt en bland evolutionsbiologerna allmänt accepterad uppfattning. Det är individerna som bär livet vidare, och det är enbart dessa som är sårbara i den meningen att de kan lida och plågas. Det föga relevanta begreppet ”sårbar” brukas för övrigt inom biologin oftast som en synonym till en sällsynt eller utrotningshotad art; men art, släkten, klasser, ordningar finns inte i sinnevärlden.  Arten pilgrimsfalk eller arten människa kan inte lida, bara de enskilda individerna. 

  Lars Lindell berör sakens verkliga kärna när han i en ledare (VF 3/1996) skriver:

  I Kyrkans Tidning (12/97) gjorde två präster i Växjö, dåvarande biskopen Anders Wejryd, numera ärkebiskop, och domprosten Johan Unger, ett inlägg som hävdade att kloning av växter och djur måste accepteras. De ansåg att skyddet för djuren i genteknikens tidevarv borde ligga på ”kollektivnivå”. Kanske avsåg man artnivå eller någon ännu mer vidlyftig kategori; det framgår inte av deras artikel, men klart är att djuren, enligt deras åsikt, inte bör ha status som självständiga, kännande varelser.

  Det ska inte uteslutas att detta är den svenska kyrkans ståndpunkt. 

  Ska forskarna ta ansvar för vad de gör i fråga om den nya gentekniken? Eller ska politikerna göra det och låta forskarna hållas i sina laboratorier?

  Djuren som tas fram genom genmanipulation är sådana att de ska passa uppfödarna - grisar med längre rygg t. ex.- så att de har fler revben och ger fler kotletter. Kor med större juver, och juver som ska passa mjölkmaskinerna o s v . Genmanipulation bedrivs inte för att främja djurens liv. Tvärtom blir dessa djur allt mer onaturliga, och hur många djurs liv spills inte på vägen mot det framtagna renrasiga djuret; djur som är blinda, sneda och lytta.

Info-Text
Kort beskrivning av innehållet