För den som vill studera begreppet art i vår tid erbjuder ornitologin ett alldeles särskilt intressant område. Det är en ännu idyllisk tid när den framstående ornitologen Carl Edelstam utreder begreppen ”art” och ”ras” (Vår Fågelvärld 1949) och skriver att systematiker och ärftlighetsforskare på senare år klarlagt att ”arten är ett rätt väl avgränsat begrepp. Man kan säga att den är en individgrupp, vars medlemmar parar sig och fortplantar sig framgångsrikt sinsemellan men däremot sällan korsar sig med representanter för andra arter. På detta vis blir det möjligt för två arter att leva sida vid sida utan att uppblandas med varann ... Och slutligen förekommer en geografisk variation, så att individer från en viss del av en arts utbredningsområde har vissa gemensamma särdrag. Det är de sistnämnda geografiskt begränsade individgrupperna, som man betecknat med termen ras eller underart.”

  Ett halvsekel senare skriver Per Alström (Vår Fågelvärld (VF)  8/1997):

”Vad är det egentligen som karaktäriserar en fågelart? Fram till för några år sedan var detta mest en fråga för forskare och knappast något som amatörornitologer ägnade intresse. Idag är det annorlunda. I fågeltidskrifter världen över argumenteras för eller emot att ge vissa fågelpopulationer ”artstatus”. Ett av många aktuella exempel gäller trutarna: där fågelböckerna tidigare talade om olika raser av gråtrut, diskuteras det idag om ”kaspisk trut”, ”medelhavstrut” och gråtrut. En av orsakerna är att det traditionella biologiska artbegreppet fått konkurrens av ett nytt sätt att se på organismernas släktskap – det fylogenetiska artbegreppet.”

  Lennart Nilsson (VF 4/2002) avger följande suck: ”Naturen är ett myller, ett  kaos. Människans försök att i Linnés anda klassificera och se mönster möter ofta enorma svårigheter. Ett exempel är släktet Phylloscopus (exempelvis lövsångare, min anm.). När släktet beskrevs omfattade det 29 arter. Nu räknar man med att det finns 42, och en färsk forskningsrapport talar om att det sannolikt egentligen bör vara minst 55 olika arter. De stora skillnaderna beror i huvudsak på hur man avgränsar begreppet art. I forskarvärlden råder oenighet. Inte undra på att det blir svårt för amatörskådaren!”

  Lennart Nilsson återkommer till ämnet (VF 1/2003) med anledning av att den brittiska tidskriften Ibis i sitt julinummer 2002 publicerade en åttasidig text som drar upp riktlinjer för hur man ska avgöra om en fågelpopulation kan anses utgöra en god art eller en underart:

  Lennart Nilsson förmodar att ornitologerna måste vänja sig vid termer som ”superspecies”, ”allospecies” och ”semispecies”.

  Ingvar Lennerstedt (VF 7/2003) efterlyser en handbok över Europas fåglar med korta presentationer av senaste rön om arter, underarter och släktskap. Han föreslår att den ska kallas ”Taxeringskalendern”. Han skriver bland annat: ”Vi får ständigt bättre kunskap om arter och underarter, deras utseende, ekologi och genetiska likheter och olikheter. Detta leder till bedömning av släktskap. Forskaren använder all tillgänglig biologisk kunskap. Sådana studier kallas taxonomi”.

  ”Möjligheten att använda DNA som hjälpmedel för klassificering av fåglarna efter släktskap har förändrat kunskapen om fåglarnas taxonomi”, skriver Björn Andersson och Lars Svensson (VF 8/2003).

”Tk rymmer olika uppfattningar om bästa artbegrepp”, konstaterar artikelförfattarna, som i detta sammanhang nöjer sig med att konstatera, ”att fåglarna är desamma oavsett vilket artbegrepp vi väljer, att evolutionen hela tiden pågår och kontinuerligt och i stort sett steglöst påverkar fåglarnas utseende och övriga egenskaper. Granskar man två av de ledande artbegreppen närmare, det biologiska artbegreppet och det fylogenetiska artbegreppet, är de naturligtvis på flera olika sätt olika, men skillnaderna är egentligen mindre än man i förstone tror och består främst i var man i ett flöde drar gränsen och säger – här har en ny art uppstått. Fylogenetikern drar gränsen tidigare, anhängaren av det biologiska artbegreppet drar den senare.”

  Det innebär att en tillämpning av det biologiska artbegreppet urskiljer ungefär 9000 fågelarter medan det fylogenetiska ger så många som cirka 20 000 (Björklund, Evolutionsbiologi).

  ”En gång var en varfågel en varfågel och livet var enkelt och okomplicerat”, sammanfattar Magnus Ullman (VF 3/2007).

  Jag har, pliktskyldigast, försökt återge några spår i den här diskussionen, mest för att få tillfälle att undra om det fortsättningsvis kommer att vara lika intressant att urskilja ”arter”, när begreppet är så undanglidande att det mest liknar en process? Vari består lockelsen i att skilja en taigasångare från en bergstaigasångare, i synnerhet som den senare ända till för något decennium sedan betraktades som en ras av taigasångare?

  Men att sådana bestämningar utövar en lockelse förstår jag av Mats Waerns hänförda skildring av en resa till Sven Hedins gamla tassemarker i Cantralasien, till Altai. Det är med både förundran och beundran jag läser följande: "Fröet till denna resa såddes i samband med de livliga diskussioner som fördes kring arttillhörigheten hos en bergs(?)taigasångare i Ottenbylund 1999. Jag varken såg eller hörde den fågeln, men debatten var omöjlig att undgå - några hade hört typiska taigasångarlock och andra hade hört typiska bergstaigasångarlock. Tanken att det kan ha varit en mellanform kittlade. Vart skulle man åka för att ha arterna sida vid sida? Till Altai.(Roadrunner, #4, 2007).

  Några hybrider mellan de båda arterna fann man inte, trots att de på ett par ställen uppträdde i samma biotoper.

  Dessa båda arter uppvisar ändå skillnader. Men DNA-forskningen öppnar oanade möjligheter. Nu kan ornitologerna identifiera fågelarter som inte går att känna igen; man måste gå till DNA; morfologiska skillnader finns inte, endast fysiologiska. Är taxonomiska kunskaper nödvändiga för att arbeta som ekolog?

  ”Man kan fråga sig”, skriver Emil Nilsson på Forsknings & Framstegs blogg (25 juli 2008) ”om man ska bry sig om att dela in levande organismer i arter överhuvudtaget?”

Info-Text
Kort beskrivning av innehållet