Det politiskt korrekta eller socialt accepterade är sällan förenligt med det intellektuella arbetets verkliga mening: att synliggöra. En annan sak som ofta fläckar den individuellt självständiga ståndpunkten utgör det förhållandet att de flesta intellektuella landvinningar måste ske inom gränserna för den etablerade kommunikationen. Vi är bundna av idéer och språk som är förhärskande i just vår tid. Det finns ett värde i att vara medveten om detta och kanske också om att språket på sätt och vis alltid är tillbakablickande; ett tankemönster kan inte avslöja sina egna tankar.

  Jag gör dessa reflexioner med anledning av de mentala hinder Linné hade att övertygas om arternas variation, och den oerhörda tröghet med vilken Darwins tankar har etablerats och funnit fäste, trots överväldigande dokumen-tation.                                                                

  Darwins ställning i Sverige vid tiden för hundraårsminnet av hans födelse, 1909, sammanfattas av Bengt Lidforss (Arbetet den 12 februari) i en artikel som ger en bild av idéklimatet vid den tiden, en tid då den svenska djurskyddsrörelsen sökte sin identitet. Parallellerna mellan då och nu är intressanta. Här finns samma möte mellan vetenskaplig framstegstro och mörk kulturpessimism, samma hotbilder av en fragmenterad värld som gått vilse i materialismen och förlorat sin själ. Samma politiska opportunism.

  Lidforss skriver att Darwin delar ödet att i många avseenden vara misskänd, inte bara av belackare och motståndare, utan också bland dem som öppet bekänner sig som hans anhängare och beundrare:

  Lidforss konstaterar också att många bland de bildade i Darwin ser en kulturhjälte vars ”världshistoriska bragd det är att ha lagt grundvalen för den moderna utvecklingsläran”.

  Men Darwin var allt annat än filosof, menar Lidforss, och han finner det vara en mycket märklig paradox

  Ur den både roande och klargörande artikeln är följande två ögonblicksbilder hämtade, vilka har åtskilligt att berätta om den blide man som fick utstå så mycket hån. Den ena återger vad den sedermera så berömde biologen Haeckel upplevde när han i sin ungdom, 1863, besökte den beundrade mästaren:

  Betecknande för det förhållande som rådde mellan Darwin och hans femårige son, skriver Lidforss, är bland annat att hans son en gång då fadern vägrade avbryta sitt arbete för att leka med honom, sökte muta sin pappa med ett sexpencestycke – en femöring.

    Darwin tog fasta på variationen, subjektiviteten, de flytande gränserna. Evolutionen är en sorterande kraft genom sitt naturliga urval, en process som pågår, men den tillhör också den långa historien med dess geologiska kronologi.

  ”Den teori om arternas uppkomst som engelsmannen Charles Darwin lade grunden till 1859, utgör en av de mest centrala teorierna inom dagens biologiska forskning. Hans idéer om evolutionens mekanismer har överlevt i stort sett oförändrade allt sedan de formulerades. Darwins evolutionsteori gör anspråk på att förklara två fenomen inom biologin, nämligen hur arter uppstår, dels hur de förändras”, skriver Mats Grahn och Torbjörn Fagerström (Fåglarnas ekologi, 1997).

  ”Som forskare i evolutionsbiologi försöker vi förstå den biologiska variationen, inom arter, mellan arter och så vidare, och få grepp om hur den har utvecklats och kommer att utvecklas med tiden”, skriver Mats Björklund (Evolutionsbiologi, 2005).

  Björklund diskuterar artbegreppet och konstaterar att detta bygger på att det finns avgränsade enheter, arter, och att dessa kan identifieras. Men, säger han, vad gör man med arter som håller på att bildas och som är ganska isolerade från sin föräldra-art men inte helt och hållet isolerade:

  Mats Björklund hänvisar till Buffons kritik av Linné, vilken hade hävdat arternas oföränderlighet. Buffon förstod att mer eller mindre flytande övergångar rådde mellan arter och populationer.

  Det biologiska artbegreppet är efter Darwin allt annat än självklart. Arten blir i ett darwinistiskt perspektiv närmast ett godtyckligt, men praktiskt begrepp, ett hjälpmedel vid benämning av individ eller för att åskådliggöra stadier i utvecklingskedjan och beskriva den biologiska mångfalden. Evolutionisterna sysslade helst med utvecklingens stora linjer och när de talade om arter gjorde de det utan att tro på deras ”objektiva” existens, medan systematikerna i praktiken fortsatte att betrakta arterna som definierbara, avgränsade, statiska biologiska enheter.

  Det har inom biologin länge funnits en debatt om hur större evolutionära förändringar försiggår. Sker de snabbt för att sedan stabiliseras, eller är det en långsam process?

  Amerikanen Mayr som gjorde stora insatser för att utreda vad som menas med arter betonade vikten av förökningsbarriärer och hävdade att det inom djurvärlden var mycket sällsynt att arter bildas utan att den blivande nya artens population först geografiskt isoleras från moderpopulationen. När så sker kommer de att utvecklas i olika riktning alltefter olikheterna i deras skilda omgivningar.

  Thomas Henry Huxley, som visserligen var en varm amhängare av Darwin, var dock på vissa punkter kritisk, t ex i fråga om mästarens betoning av det gradvisa och långsamma i utvecklingen. Huxley ansåg att biologin under vissa omständigheter tog snabba språng, något som kunde bevisas ett halvsekel senare när genetikerna blivit klara över att generna kan mutera.

  Både Hugo de Vries (1901) och Richard Goldschmidt (1940) förespråkade s.k. saltationer, plötsliga mutationer, som i ett slag leder till uppkomsten av nya arter.

  I dag är den uppfattningen sannolikt förhärskande bland biologerna att artbildning är en gradvis process, vilken endast i undantagsfall bryts av hastiga förändringar.

Info-Text
Kort beskrivning av innehållet