V

  Darwins tankegångar väckte efter hand en av de våldsammaste striderna i biologins historia. Karikatyrteckningar dök upp med Darwin som luden apa med långt skägg. Han kom i folkmun att få heta apornas son. Ett flertal medlemmar begärde utträde ur Linnean Society som protest mot att man inte ville utesluta Darwin! Biskop Wilberforce av Oxford, Darwins mest oförsonliga fiende bland prästerskapet, skrev, att kristendomen ”var alltigenom oförenlig med den förödmjukande uppfattningen att han som skapats till Guds avbild haft ett djuriskt ursprung”.

  Det var samme man som, när evolutionsteorin dryftades inför en stor skara människor vid det brittiska naturforskarmötet i Oxford sommaren 1860, gjorde misstaget att aningslöst  skämta med sin knivskarpe motståndare, Thomas Henry Huxley, som själv kallade sig ”Darwins Bulldog” eftersom han försvarade evolutionsteorin offentligt mot kritik från kyrkan. Han var en mycket framstående biolog och paleontolog som bland annat hittade och beskrev sju dinosauriearter.

  Ansåg sig evolutionisten vara ättling till aporna på fädernet eller mödernet? undrade biskopen. Huxley svarade kallt, och fick skrattarna på sin sida, att han hellre vore ättling till en apa än till en biskop som inte hade bättre vett än att driva gäck med vetenskapen.

  ”För en gångs skull kom hans hjärna i kontakt med verkligheten, och resultatet blev fatalt”, skrev Huxley sedan biskopen omkommit vid en ridolycka.

  Hustrun till biskopen av Worcester tolkade tidens kristliga uppfattning: ”Släkt med aporna! Kära nån. Låt oss hoppas att det inte är sant, men är det sant, så låt oss bedja om att det inte blir allmänt känt.” 

  Här fanns ett svårförklarat dilemma: om det nu förhöll sig så att människan hade utvecklats ur djuren, måste antingen också djuren ha en odödlig själ, eller människan sakna en sådan.

  I Om arternas uppkomst talas det inte om människans ursprung; ingenstans sägs det att människan skulle härstamma från apan. Bara i en enda mening skymtar vår art; det sker när Darwin skriver att ”ljus kommer att kastas över människans ursprung och hennes historia”.

  Darwin undvek polemik med prästerskapet eftersom han ansåg att det hade så liten effekt på allmänheten. Han förutsåg att konsekvensen av härstamningsläran skulle bli det största hindret för dess erkännande,

  Det verkliga dråpslaget kom med Människans härledning, 1871 (The Descent of Man). Här stod i klartext: Människor och djur kom från en gemensam förfader; gorillan och schimpansen är nu människans närmaste släktingar, dessutom sägs de mentala skillnaderna mellan människan och de högre djuren endast vara en fråga om grad. Darwin fann det sannolikt att våra tidigaste stamfäder levt på den afrikanska kontinenten.

  För Goethe, och oberoende av honom, den franske anatomen Vicq d´Azur, var det vid 1800-talets början en betydande händelse att kunna påvisa förekomsten av mellankäksbenet hos människan. Den skenbara avsaknaden av detta hade ansetts tyda på en djup klyfta mellan apa och människa och utgöra en anledning till att kunna ge människan den särställning i naturen som man av religiösa eller allmänt antropocentriska skäl ansåg måste finnas (Nils von Hofsten SLÅ 1963).

  1976 fann Mary Leakey de första fotstegen av en upprättgående ”förmänniska” i Laetoli i Tanzania och kunde, efter ett långt forskarliv utbrista: ”de är det viktigaste fyndet i kartläggandet av den mänskliga evolutionen”.

  Darwin formulerade ingen etik eller samhällssyn men det är självklart att andra gjorde det utifrån hans teori. Utvecklingstanken som hämtat inspiration från många olika vetenskaper och idésfärer påverkade i sin tur alla tänkbara discipliner, liksom kultur- och samhällsdebatten och sträckte sig över det mänskliga vetandets hela område.

  ”Utvecklingsläran är lärdomshistoriens kanske bästa exempel på en vetenskaplig teori som får omfattande konsekvenser för människors sätt att uppfatta sin existentiella belägenhet”, skriver Nils Uddenberg (Ett djur bland alla andra?).

  Men i skolan ”som ju i hög grad präglar vår uppfattning om livet och samhället, förbigicks evolutionsidéerna länge med tystnad, i skolböcker från 1850- och 1870-talen återfinns inget som antyder att växter och djur skulle ha genomgått evolution; de bara fanns plötsligt på jorden.”(Göran Bengtsson m.fl, ”Fauna och Flora”, 1984).

  En av dessa skolböcker var Nils J. Berlins Läsebok i Naturläran för Sveriges Allmoge, publicerad 1885 första gången och sedan i en ström av nya upplagor. Inte med ett ord nämns Darwin!

  Bengt Lidforss var hängiven darwinist och utförde omfattande korsningsexperiment med björnbär. Artbildningen var föremål för hans särskilda intresse och en av de frågor tiden ofta ställde var om den skedde genom hybridisering eller genom mutationer.

  Bengt Lidforss hade uppmuntrats och inspirerats av sin faderlige vän och lärare Fredrik Areschoug, professor vid Lunds universitet. Om Areschoug skriver Lidforss (Arbetet den 22 december 1908) i en minnesartikel att han var en av få svenska naturforskare som genast anslöt sig till den Darwinska utvecklingsläran redan vid dess första framträdande:

  I dag är inte religionens dogmer lika starka, men då som nu möter sanningssökandet svåra hinder, inte minst därför att åsikter och ”sanningar” är kopplade till politiska åsikter. I det svenska politiskt korrekta medieklimatet kunde Gulag-arkipelagens skildrare Aleksandr Solsjenitsyn gå ur tiden i tysthet sommaren 2008, därmed illustrerande sin egen tes:

  Ungefär samtidigt gick ett hundratal svenska historiker ut i de stora dagstidningarna och avvisade tanken på att berätta om kommunismens brott, de värsta i historien, däribland Maos dödsfabrik där minst 70 miljoner människor mördades eller omkom. Det svider förstås för professorerna och deras alumner att påminnas om att man en gång gick och viftade med Maos lilla röda, något jag själv mycket väl minns från mina sociologistudier i Umeå i början av 1970-talet.

  En sådan inställning till det historiska skeendet är närmast en intellektuell motsvarighet till en gammal bilkyrkogård. Historiker av den kalibern bör begrunda, i Arthur Koestlers terminologi, den åttonde dödssynden, den dödligaste av dem alla: missriktad hängivenhet. I sin bok The ghost in the Machine har Koestler ett kapitel som heter ”The Pathology of Devotion”. Koestler konstaterar att krigen i första hand har utkämpats för gudarna, kungen eller för mänsklighetens framtida lycka. Det antal människor som fallit offer för rövare och gangsters är försumbart jämfört med de oerhörda massor som utan samvetsbetänkligheter slagits ihjäl i namn av den sanna religionen och den rätta ideologin.

  Historikernas annons visar en häpnadsväckande brist på vetenskapligt tänkande hos en yrkeskår vars uppgift det är att på ett fördomsfritt sätt utforska vad som har hänt i förfluten tid. Historieprofessorer var, för övrigt, inte oväntat, jämte präster, de ämbetsmän 1900-talets kanske främste journalist, Vilhelm Moberg, ogillade mest!

  Det måste ha varit några motioner av riksdagsledamöterna Marianne Ytterberg, Juan Fonseca och andra i Broderskapsrörelsen som fick mig att på allvar börja ifrågasätta det som händer i Sverige. Ytterberg, för övrigt hustru till förre biskopen i Västerås, pläderade behagsjukt för införande av ritualslakt, en vidrig slaktform, som utan minsta tvekan måste betecknas som grovt djurplågeri. Jag har sällan blivit så besviken. Marianne Lundgren, som hon hette då, och jag, var nära grannar under uppväxtåren i Västerås. Vi såg samma hagar, vilka sträckte sig ner mot radhusen, där hästar betade, och där då och då en älg gästspelade ur skogen.

  Jag skrev under flera år krönikor på ledarsidan i Västmanlands Läns Tidning och frågade gång på gång Marianne Ytterberg hur hon hade kommit fram till denna ståndpunkt. Något svar fick jag aldrig.

  Jag funderade över vad som fick en svensk riksdagsman att överge en rimlig sekulär djurskyddssynpunkt för en i djupaste mening ogudaktig ståndpunkt? Att, mot bättre vetande förneka det egna är, ur psykologisk synpunkt, en egendomligt självdestruktiv handling.

  När jag skriver det här i början av september 2008 har jag i televisionen sett statsminister Fredrik Reinfeldt besöka ett halal-slakteri. Medelst, visserligen tafatta och snarast buddistiska (!) gester, betygade han de muslimska slaktarna sin vördnad när de visade upp ett citat ur koranen. Jag vet inte om Reinfeldt enbart gav uttryck för sedvanlig politisk populism. Sannolikt lyssnade vi också till den i hans parti alltför vanliga bristen på empati i djuretiska frågor.

  Samma tafatta och grovt vidskepliga inställning fann jag en gång i en julklappsbok jag fick för ett drygt halvsekel sedan av min snälla släkting Svea. ”Till lilla Anders från moster Svea på julaftonen 1954”, läser jag nu på nytt i boken med titeln Den heliga skrift i 64 färgbilder, efter Schnorr von Carolsfeld. Den innehåller mycket uttrycksfulla bilder som starkt talade till mitt barnasinne.

  En av bilderna gjorde mig emellertid djupt förvirrad som sjuåring. Den 61-åring som nu är jag finner bilden kväljande. Den föreställer ett brännoffer. Det är fåraherden Abel som offrar ett får över öppen eld. Runt honom betar de andra fåren, som om ingenting har hänt. Det är 1 Mos. 4:1-8 som illustreras. I röken ovanför offerplatsen svävar Gud, han som sägs ha skapat djuren. Bilden visar således en Gud som med välbehag betraktar hur hans varelser dödas och offras.

  När överrabbinen i Stockholms synagoga agerar slaktare ska han samtidigt som han genomskär kons hals läsa föreskrivna hebreiska böneramsor (SVD 28 maj 1992). Det är religiös vidskepelse som borde vara i absolut motsatsställning till vår sekulära lag.

  I bibeln nämns får mer än 300 gånger; enbart i Uppenbarelseboken 28 gånger. Det handlar oftast om offer och offerlamm. Få djur hanteras så illa som fåren. De stuvas in i fartygens lastutrymmen och packas som sillar för att fraktas från Australien till Nordafrika, genom hela Indiska Oceanen, upp genom Röda havet, genom Suezkanalen, vidare genom Medelhavet till hamnarna i Nordafrika. De får som ännu är vid medvetande tvingas sedan utstå en sista plåga när deras halspulsåder skärs av utan bedövning.

  Samma grovt antiintellektuella inställning som Marianne Ytterberg och Fredrik Reinfeldt gav uttryck för vidlåder den borgerliga regeringens jordbruksminister Eskil Erlandsson när han, nästan innan han hunnit tillträda sin statsrådspost, avskaffade Djurskyddsmyndigheten med motiveringen att det var något ”miljöpartiet hade hittat på”. Det var alltså viktigare att ge detta parti en örfil än att se till vad saken gäller. En sådan minister har inte alla sina hästar hemma, som vi säger på bonnaspråk i Småland.

  Att en ideologiskt korrekt vetenskap som ställs i folkets tjänst kan vinna burskap är Trofim Lysenko, ”genetikern”, ett lysande exempel på. Han nämns endast i förbigående i Simon Sebag Montefiores klargörande verk Stalin, den röde tsaren och hans hov. Ändå blir han på något vis kvintessensen av hela stalinismens epok. Lysenko överlevde Stalin med ett kvartssekel och dog i sitt 79:e år som ”det socialistiska arbetets hjälte”; det var bara en av otaliga hedersbetygelser Stalin öste över honom.

  Lysenko är berömd för sina besynnerliga teorier om ärftlighet. De går stick i stäv med Mendels ärftlighetslära och all beprövad erfarenhet. Lysenko hävdade nämligen att förvärvade egenskaper går i arv till nya generationer. Det var en tanke som när den realiserades med Stalin som mäktig beskyddare skapade hungersnöd därför att den förlamade det sovjetiska jordbruket. Men eftersom Stalins dröm var att skapa en fulländad ”Sovjetmänniska” passade Lysenkos teorier perfekt; de lanserade tanken att alla, även växter, kände solidaritet och kunde dö av självuppoffring! Om förvärvade egenskaper gick i arv var det bara att fortsätta mördandet och låta de godkända människorna ta hand om barnafödandet så var en ljus framtid garanterad. Den nya människan skulle ju födas med de politiskt korrekta egenskaperna redan från början!

  Lysenkos teorier blev lag också under Chrustjev, denne obehaglige massmördare, Ukrainas bödel, med en miljon människors liv på sitt samvete. I svenska medier färdades Chrustjev på sedvanligt okritiskt vis, under smeknamnet Krusse och skildrades som en högst godartad figur. Först när Chrustjev störtades 1964 fick Lysenko silkessnöret. Men det hindrade inte att han ända till sin död förblev medlem av den sovjetiska vetenskapsakademin och behöll de privilegier denna ställning gav honom. Lysenkos liv och misslyckade verk liknar onekligen kommunismen som projekt, ett projekt som, hur mycket vi än ser in i dess vidrigheter, alltid tycks rekrytera nya proselyter vilka skyndar till dess försvar. Kommunismen var för Bengt Lidforss och hans generation av socialdemokrater ”lössen i den röda fanan”. Så var det ännu på Tage Erlanders tid.