IV

  Kritikerna av Linné har främst funnits utomlands, till exempel Julius Sachs som angrep Linné år 1875 och förnekade att han ens ”var en naturforskare i modern mening”. Och Sachs lärjunge Julius Wiesner förklarade om Linné att ”utanför den på ren beskrivning stödda systematiken har han ingalunda visat sig som någon forskare”. Enligt E. Radl har Linné ”i hela sitt liv icke upptäckt ett enda biologiskt viktigt faktum”.

  En samtida kritiker var Dillenius i Oxford vilken beskrev Linné som ”den som bringar oreda i botaniken”. Buffon betraktade med gränslöst förakt den jämnårige svenske naturforskarens iver att ordna och klassificera. Till kritikernas skara hörde bland annat även Albrecht von Haller och Michel Adanson – det var främst det artificiella klassificeringssystemet hos Linné man ifrågasatte.

  De moraliska protesterna var dock få. Värst ansatt på den punkten blev Linné av sin ryske kollega J.G. Siegesbeck i S:t Petersburg som i en skrift år 1737 påtalade att Gud ingalunda skulle tillåta en sådan motbjudande otukt bland växterna att flera män (ståndare) skulle äga en gemensam hustru (pistill) eller att de gifta männen skulle ha bihustrur i närsittande blommor vid sidan av favorithustrun. Ett sådant system var inte lämpligt att visa för studenterna.

  Linné besvarade inte detta angrepp men lät sedermera Siegesbeck förstå att han var en cuculus ingratus, en otacksam gök. Dessutom lät han Siegesbeck hamna längst ner, som fältväbel, när han namngav alla viktiga botanister i en självbiografi. Själv var Linné förstås överste fältherre. I rokokons Sverige var man knappast främmande för det amorösa och ekivoka och ingen lär här ha tagit anstöt av Linnés terminologi.

  Bengt Lidforss ansåg att Linnés sexualsystem gav en ”skenbar reda och ordning i växtriket” men att det är ”varken naturligt eller vetenskapligt” och att det redan i början av 1900-talet enbart hade historiskt intresse. Hans kritik riktade sig både mot den linnéanska botanikens dominans och mot den fosterländska överskattningen av allt annat som Linné uträttat, dvs. den s.k. Linnékulten. Det var att svära i templet.

  Det gick inte för sig att angripa Sveriges stora män (Lidforss visade sin talang för detta även när han karaktäriserade Karl XII som ett löjtnantsgeni) och hans åsikter beskrevs som en dvärgalåt av professor Karl Warburg, en man som, för övrigt, ägnade August Strindberg en enda sida i sin litteraturhistoria medan en litteratör som Axel von Klinckowström, författare till sådana lyckligen bortglömda storverk som Ornsjö-tjuren och Olof Trätälja, bestods fyra sidor, och dessutom stora guldmedaljen av akademien!

  Hur bilden av Linné har växlat är inte minst intressant som tidsspegel. Olle Franzén noterar (SLÅ 1963) att hundraårsdagen av Linnés födelse uppmärksammades föga av det officiella Sverige. Men i Växjö och Uppsala förekom dock festligheter på initiativ av Linnélärjungen, medicinalrådet Sven A Hedin, som höll ett minnestal till sin lärofaders ära. Hedin satte där Linné i nivå med sådana män som Voltaire och Rousseau, Montesquieu och Newton. Linné och Newton ansåg han vara de allra främsta; sådana snillen som blott årtusenden frambringar vykortsfabrikörer och dagspress. Hasse Z tolkade mättnaden hos allmänheten:

  ”Det var den barnafromme, blide blomsterfursten, en symbol för ungdom och vår, som då hyllades. Här i Sverige en symbol för fosterlandets vetenskapliga storhet och kanske för den nationella våg, som förmärktes efter unionsupplösningen. Inga missljud störde hyllningskören”, skriver Olle Franzén om den bild av Linné som framtonade vid 200-årsminnet av hans födelse.

  I skaran av beundrare fanns den store Goethe: ”Utom Shakespeare och Spinosa har ingen bland de döde gjort på mig en sådan verkan, som Linné.” Det bör dock tilläggas (Nils von Hofsten SLÅ 1963) att Goethe med tiden blev rätt kritisk till Linnés och linneanernas ensidighet.

  När resenären och orientalisten Jacob Jonas Björnståhl besökte Rousseau 1770 så skulle denne på tal om Linné ha rest sig upp och ropat högt: ”Ni känner då min Mästare och Lärare, den store Linnaeus; när ni skrifver honom til, så hälsa honom ifrån mig och säg, at jag icke känner någon större människa på jorden, och at jag har at tacka honom för min hälsa ja sjelfva lifvet…”(Björnståhl i brev den 1 sept 1770, citerad i SLÅ 1950-1951). Sådana uppfattningar kan ställas mot vad Sten Lindroth har att anföra:

  Encyclopaedia Britannica omnämner Linnés gärning förhållandevis snävt och på förvånansvärt litet utrymme trots att det var i England Linné hade sina flesta anhängare.

  Men varken Lindroth eller på sin tid Lidforss var blinda för Linnés förtjänster. Även om de tog avstånd från Linnékulten och ifrågasatte de vetenskapliga förtjänsterna kunde Lidforss också tala om ”en ögats genialitet” och hävda att det är ”en stor sak för en så liten nation som vår att ha ägt en sådan man, ty han representerar ett ideellt värde, som ingen yttre makt kan stryka ut ur nationalförmögenheten.”Den mest auktoritativa sammanfattningen av Linné som naturforskare är möjligen den som har Gunnar Eriksson som upphovsman i hans storverk Botanikens historia i Sverige intill år 1800, 1969:

  Linnéjubileet år 2007 - 300-årsminnet av Linnés födelse - tycks ha varit något av en hittillsvarande kulmination. Vid Uppsala universitet, där festföremålet en gång var professor, användes marknadsföringsinsatserna vid informationsavdelningen nästan helt till projekt Linné 2007. Pressmeddelanden och pressinbjudningar resulterade i fler än 400 inslag i nationella media och nära 2500 i internationella media. Uppsala och universitetet besöktes av team från bland andra BBC, Science, Nature och New York Times. Inslag förekom i en lång rad ledande tidningar, från Die Zeit, Pravda och The Japan Times, till Bamse.

  Också vid andra universitet och högskolor runtom i landet hölls öppna föreläsningar, vetenskapliga seminarier, experiment, kurser, vandringar, vetenskapscaféer och utställningar. Fem större nationella projekt genomfördes: ett svenskt bidrag på Chelsea Flower Show i maj 2007, en dokumentärfilmsserie från sju världsdelar, ett inspirationspaket för skolan, en vandringsutställning och en jubileumsbok.

  Trädgårds-Sverige firade blomsterkonungen med utställningar, vandringar, öppna trädgårdar och plantbytardagar. Större anläggningar – botaniska trädgårdar, slottsträdgårdar, Linnéminnen med allt från klassisk och modern trädgårdskonst till odlingslandskap likt de på Linnés tid, lyftes fram. I Nederländerna - där många sägs vara så väl förtrogna med Linné att man tror att han var en av deras egna landsmän - var intresset mycket stort. Det var i Nederländerna som Linné tog sin doktorsexamen och i Amsterdam publicerades bl.a. den första upplagan av Systema Naturae.

  Linnés stilkonst var länge sedd över axeln. Det är närmast obegripligt, eller möjligen symptomatiskt, att Linnés främste biograf Thore Magnus Fries ber om ursäkt för Linnés språk. Samma år - 1903 - utkom Strindbergs En blå bok och där låter författaren läraren säga till lärjungen:

”de som ännu våga kalla honom den torra systematikern hava icke funnit mästaren där han skall sökas, i hans härliga resor, hans tal, brev och vissa handlingar”.

  Nog är det Linné som teaterviskar i Strindbergs öra, till exempel i Hemsöborna där ”Braxen lekte, enen rykte, häggen gick i blom och Carlsson sådde vårråg i den bortfrusna höstsäden.”

  Även Oscar Levertin hyllar Linné som reseskildrare i Carl von Linné, 1906: ”Det är en revolution, som när friluftsmålaren flyttade sin blick från ateliern mitt ut i solljuset.”

  Knut Hagberg talar om Ölandsresan som ”en ny form av kunskapssträvan i vårt land” (SLÅ 1941).

  Ingen kan gärna tvivla på att Linné omfattade naturen med något som kunde kallas kärlek. Men nog fanns det hos honom också en skräck för det svarta hålet, för det som inte har något namn. Linné har kallats en enmans standardiseringskommission. Han krävde var sak på sin plats och han är en botanikens entreprenör med ett suveränt öga för nyttan. Han är både den infernaliskt ivrige systematikern som vill tvinga in naturen i ett schema – och den gamle zenmästaren som vandrade med öppna förundrade ögon utan att söka. Men det var uppenbarligen den förre som segrade både över Linné och hans medtävlare; slutsatsen är Sten Lindroths.

  Ordningen, systembygget var viktigare än verkligheten. Linné valde det konstruerade systemet före den naturliga släktskapen, oavsett den skada som därmed vållades fakta. Lindroth använder ordet ordningsraseri. ”Han gav vetenskapen ett nytt ansikte – men inte någon ny själ.”

  I naturen finns bara individer, hade Buffon sagt, i helt modern ekologisk anda. Släkten, ordningar och klasser finns bara i vår inbillning. För Linné var naturvetenskapsmannens uppgift att beskriva och upptäcka det som Gud skapat i en gång för alla fastlagda arter och former. Men den oförvanskade naturen, inte människan och hennes konstruktioner, får sista ordet också i berättelsen om Linné.

  Det finns en bevarad episod från hans sista majmånad i livet, den månad han satte högst, årstidernas smycke, som också var hans födelsemånad, ”just i wackraste wåren, då giöken utropat sommaren”, som han själv omtalar sin födelsedag. Det är en ögonvittnesskildring från Hammarby och vittnet var lärjungen och naturforskaren Anders Sparrman. Episoden återges i Knut Hagbergs bok Carl Linnaeus, 1939. Sparrman skriver om sin läromästare: ”Låter ibland leda sig ned i trädgården, fägnar sig åt örterna, men känner numera ingen.”

  Knut Hagberg kommenterar detta så: ”Han hade blivit barn på nytt. Men han hade också barnets glädje. Han var ånyo vid Stenbrohult. Han fägnade sig åt växterna, vilkas namn han ej kände. Vetandet var borta. Undran var kvar.”

  Kanske är det vår tids största vinning att den befriat oss från världsförnekelsen: för skräck inför naturen och skingrat medeltidens världsbild där den kristna kyrkans ståndpunkt var en fortsättning på Platons essentialism som innebar att arter har en essens, en idé, vilken omöjliggör varje form av förändring.

  Den människocentrerade uppfattningen ifrågasattes allt mer; världen existerade inte enbart för människans skull. Men kyrkans motstånd var segt. Den katolska kyrkans bannbulla över Copernicus bok hade hävts endast några decennier innan Darwin framträdde med sin teori.

  Sedan skulle det dröja ända till 1996, 127 år efter publiceringen av Om arternas uppkomst, innan påven erkände evolutionsläran! En omvändelse under galgen!

  Evolutionsläran fortsätter den uppluckringsprocess som inleddes av Copernicus. Den innebar ett dråpslag mot kyrkans skapelseuppfattning. Första Mosebokens beskrivning av ett gudomligt ingripande som åstadkom livets mångfald och mångformighet - varje djurart hade skapats direkt av Gud, och ersatts av Gud när miljön förändrades - behöver inte förklaras genom någon övernaturlig kraft. Människan reducerades nu till en organism bland otaliga andra, i en värld som planlöst snurrade i världsrymden medan en skoningslös kamp rådde mellan individer och arter, åtminstone i naturen.

  Denna planlöshet stod i absolut kontrast till kyrkans påstående om en plan med mål och mening.