|
|
”Jorden är för Växterna, Växterna till Djurens uppehälle; Det ena Djuret för det andras skull och omsider allting för Menniskans, såsom det ädlaste af alla och som af Skaparen blifvit utrustad med större förmåga än andra att befrämja dess lof.” |
för under tolvhundratalet och strängt taget än i dag gäller inom den katolska kyrkan.
Det är således ett tänkande som under lång tid dominerat relationen människa/natur. Det stod tydligt skrivet att alla de olika arterna var fasta och oföränderliga. Den som vågade opponera mot detta drog Guds eget ord i tvivelsmål och uttryckte därmed en kättersk åsikt som inte skulle förbli ostraffad. Den allvise Skaparen hade inrättat det så att naturen var underordnad skapelsens herre och till hans tjänst. Det gällde bara att utforska och utreda hur alla slumrande tillgångar bäst skulle utnyttjas.
Någon verklig strid mellan tro och vetande har Linné knappast utkämpat. Hans syn på naturen var teleologisk, den var ändamålsbestämd, och dess vägar var utstakade av en outgrundlig, vis skapare. Efter Darwin måste en sådan yttre ändamålsenlighet förklaras som ett resultat av samverkan mellan slumpen och den omgivande miljön. Det är naturligtvis fullt möjligt att beundra Linné i många avseenden också efter Darwin men det går inte längre att vara hans lärjunge, och bokstavstrogen hans natursyn och systembygge resa ut i provinsen, eller i världen, som Kalm, Löfling, Hasselquist, Solander, Thunberg och de andra.
När Linné förde samman arter till släkten och släkten till klasser, hade han inte minsta tanke på ett genetiskt samband, på arvsanlag och utveckling. Den åldrade, och knappast ödmjuke, Linné yttrade om sig själv:
|
”Gud har låtit honom koxa in i sin hemliga förrådskammare. Gud har låtit honom se mera av sina skapade verk, än någon dödelig före honom.” |
Linné kunde inte - och ville inte - inse arternas föränderlighet, varvid genom naturligt urval de bäst anpassade överlever i kampen för tillvaron. Detta skulle ha rubbat hans världsbild. Linné höll tvivlen nere ända till sin död, anser Elis Malmeström (SLÅ 1930):
|
”Beviset är icke svårt att lämna. Hela Linnés arbete förutsätter en statisk naturbetraktelse till skillnad från den dynamiska, som följt i utvecklingslärans spår. Alltså: Linnés tvivel på arternas konstans blev aldrig det inre ferment, som förmådde bringa systemets arter ur ett blott systematiskt sammanhang i ett organiskt. Den statiska naturbetraktelse, som konsekvent ligger till grund för hela Linnés systematik, bottnar av personliga skäl naturligtvis i den lutherska biblicismen och i den ortodoxa teologin. Som en metafysisk borgen för denna statiskt-harmoniska tillvaro står också Gud, här framställd såsom ett Allsmäktigt och Allvist Väsen, men ännu oftare skildrad som världens Skapare och Uppehållare.” |
1903 hade Thore Magnus Fries nästan tusensidiga Linné-biografi utkommit. Men under det följande halvseklet problematiserades Linnés liv och insats. Som någon mild blomsterfurste framtonar han inte efter Elis Malmeströms inträngande analyser.
Sten Lindroths porträtt av Linné efterlämnar minnet av en rätt beskedlig vetenskapsman, förankrad i medeltida skolastik. Den bibeluppfattning som bibringades i hemmet hindrade honom från att låta förståndet och forskningens resultat helt avgöra kunskapsfrågor av vetenskaplig innebörd. Samma argument använder för övrigt Elis Malmeström i en uppsats om Linnés religiösa åskådning redan 1922 (SLÅ). Lindroth citerar Julius Sachs, den ledande tyska växtfysiologen, som ansåg att Linné utgick från begreppen och vände och vred på erfarenhetens data, tills de passade in i det färdiga schemat. Alldeles särskilt möter vi Linnés svagheter i hans medicinska arbeten, anser Lindroth. Han framstår som hämningslös och spekulativ vid sidan av epokens främsta läkare, en Abraham Bäck, en Rosén von Rosenstein. Jämförelsen blir snarare Swedenborg än hans medicinska och naturvetenskapliga kolleger:
|
”Han följde inte samma spelregler, han talade ett annat, mera arkaiskt tungomål. Med alla sina nycker är Linné ofta så oklarnad, på något vis ointellektuell.” |
”Det står numera klart”, skriver Gunnar Broberg (SLÅ 1972-1974) ”att Fries och den tradition han representerade ibland skönmålade. Linnés liv blev en uppbygglig saga, hans gestalt ingick i ett nationellt pantheon och fick inte fläckas.”
Men Sten Lindroth var ingalunda först i sitt försök att välta eller åtminstone rucka på monumentet Linné. Redan vid sekelskiftet 1900 fanns en kunnig kritiker, som omfattade mycket av sin tids vetande inom både humaniora och naturvetenskap, nämligen Bengt Lidforss. I sina Naturvetenskapliga kåserier konstaterar han att kulten av Linné nådde sina höjdpunkter i Sverige i samband med de båda jubiléerna 1878 och 1907. Det hade, menar Lidforss, skapats en legend kring Linné, som mer tog fasta på hans betydelse som impulsgivare till ett landsomfattande intresse för naturen än för hans vetenskapliga kvarlåtenskap. Att försvara arternas konstans gjorde honom ohjälpligt akterseglad i den inträngande darwinismens spår. Thore Magnus Fries Linné-biografi fullbordade den överromantiserade storpatriotiska oscarianska förgudningen av Blomsterkonungen, enligt Lidforss.
Vid sekelskiftet 1900 var darwinismen högaktuell och prästväldet var på avskrivning. Inom litteraturen fanns ett kritikermissbruk som bars upp av sådana herrar som Wirsén, Levertin och senare Böök, vilka hade stora svårigheter att ur tiden urskilja det för framtiden livskraftiga. Alla var de till exempel oförstående eller fientligt inställda till August Strindberg.
Detta var en tid när det var en kriminell osedlighet att argumentera för preventivmedel, vilket den sedermera världsberömde nationalekonomen Knut Wicksell gjorde. Hjalmar Branting hamnade i fängelse för att han lät trycka en artikel som kritiserade dogmen om den obefläckade avlelsen. Det blev ett tryckfrihetsmål där den förmodat frisinnade Viktor Rydberg gick med i skallet. Kungarna – 1872 efterträdde Oscar II sin bror Karl XV – lämnade så kallade kungabarn efter sig på löpande band. Men i synnerhet Oscar II höll styvt på moralen – i offentliga sammanhang; skölden skulle vara fläckfri. Kungens dubbelmoral var hela hans samtids och hans porträtt i guldram blickade ner från väggarna i många hem.
Det är mot den bakgrunden man ska se Bengt Lidforss framfart – och den man han särskilt älskade att hata: biskop Billing. Det var Billing som under en visitation yttrade att
|
”det vore bättre för de odöpta barnen att deras huvuden krossades mot en sten än att de förblev odöpta”. |
I egenskap av Lunds universitets högste styresman ansåg han att universitetet borde ”stänga fönstren mot lärdomsvindarna”, d v s mot en ny tid vilken anammade obekväm forskning.
Billing var möjligen landets mest inflytelserika person; förutom de nämnda sysslorna var han en av de aderton i Svenska akademien, ledande högerman i första kammaren, kommunalman, hovets man i teologiska frågor och att han tackade nej till ämbetet som ärkebiskop berodde på, vilket Lidforss hade fräckheten att påpeka, att denna syssla var mindre välbetald än biskopssysslan i Lund. Det faller av sig självt att Billing alltid tog parti för det bestående samhället. Forskningen vid universiteten skulle hållas under trons lydnad – man kan jämföra med de anspråk islam ställer. För det moderna genombrottet inom vetenskap och politik stod Billing främmande.
|
Info-Text |
| Klicka här för information om hur du beställer ditt eget exemplar av "Darwins skugga". |
||
