Vår kultur är ännu vid 2000-talets början fixerad vid människans och hennes behov – förtrycket av djuren är taget för givet ända därhän att vi knappast ser det. Men för den som anser att djurförtrycket bara är ett förtryck i en lång rad som också innehåller klassförtryck, rasförtryck och kvinnoförtryck måste människofixeringen snarast vara till förfång för människokärleken. Att bekämpa djurförtryck blir då ett sätt att gå till bottnen med alla slag av förtryck.

  När Descartes på 1600-talet hävdade att djuren inte äger själ, gav han filosofisk och ”vetenskaplig” sanktion åt en mycket gammal kristen tanke, som kom att bli förhärskande under århundraden. Frågan är om vi ännu delvis lever kvar i den metafysiken, trots Darwin och trots framväxten av etologin, den vetenskap som ofta kallas djurpsykologi. Djurens jämmer- och ångestskrin när de obedövade och fastbundna tvingades genomlida experiment kan inte längre, som på Descartes tid, jämföras med gnisslet från osmorda lagårdsdörrar, med klockor och maskiner. Vi vet i dag att det går att förstå ett djurs beteende, att djuren är rationella, var och en efter sin art och sina förutsättningar. Den moderna naturvetenskapen har för länge sedan accepterat tanken att icke-mänskliga och mänskliga djur länkar i varandra. Men ännu har detta synsätt inte satt nämnvärda spår i vår moraluppfattning.

  Det är symptomatiskt att det i vårt land är Jordbruksverket som är högsta tillsynsmyndighet för djurskyddet. Så lågt prioriteras alltså detta att en myndighet vars främsta uppgift det är att främja ett effektivt lantbruk också har ansvaret för djurens väl och ve. När det gäller vivisektionen tycks få utövare ha försökt ge filosofiska eller ideologiska förklaringar till sin verksamhet. De tycks - i den mån de någonsin funderar över saken - ha nöjt sig med den vedertagna uppfattningen om människans absoluta särställning och pekat på språket, ”själen”, medvetandet, den överlägsna intelligensen. Men hur ska vi i så fall, som Peter Singer påpekat, förhålla oss till spädbarn, åderförkalkade åldringar och mentalt handikappade?

  Många finner sådana jämförelser stötande, återigen just därför att människan anses ha en sådan särställning att hon inte låter sig jämföras. Singer accepterar från sina utgångspunkter inte att människan sätter sin art i centrum bara för att hon är människa. Människovärdet, anser han, ligger i hennes förmåga att känna smärta och välbefinnande. Vi behöver inte ett ögonblick tvivla på att åtminstone alla däggdjur förmår känna båda delarna. Vi har, kort sagt, anledning att se med barmhärtighet på både människan och djuren.

  Men den som hyllar en moral där djuren tillåts komma närmare vår trollkrets ställs inför en rad frågor. Vad är praktiskt möjligt? Hur långt är vi beredda att gå djuren till mötes? Den dag vi skulle börja betrakta grisen som just den intelligenta varelse den faktiskt är, den dagen måste vår nuvarande slaktdjurshantering upphöra.

  Den som engagerar sig för djurens rättigheter möter ofta uppfattningen att djurvänner inte är människovänner, som om det vore fråga om två varandra exkluderande konceptioner. Argumenten kan t ex vara av typen ”nazistiska lägerkommendanter kelade med sina husdjur och avrättade systematiskt och torterade lägerfångar”. Det är alldeles säkert ett dualistiskt resonemang på en vandringssägens genansnivå, av ungefär samma intellektuella halt som påståendet att ”blondiner är dumma”. Eftersom det anses vara attraktivt i vår kultur att vara blond förväntas vederbörande vara dum för balansens skull.

Info-Text
Kort beskrivning av innehållet