Om vår plats på jorden skriver Sverre Sjölander i Människan, kaskelotvalen och kunskapens träd: ”För det första äger vi den inte. Vi är inte dess herrar. Den gjordes inte åt oss att leka med, eller att konsumera, eller att vandalisera. Vi är en del av den. Vi kommer ur den och vi borde vara stolta och ödmjuka, då vi spårar oss själva tillbaka till de första sammansatta molekylerna i de första haven. Jorden utvecklas och Homo sapiens har i detta stadium av utvecklingen kommit att dominera nästan allt liv, men vi är ändå själva uppfångade i jordens utvecklingsprocess.”

  En sådan syn på vår roll i naturen kan jämföras med vad Linné säger i Migrationes avium (Fåglarnas flyttning), 1757:

  En natursyn som Linnés, där allt är skapat för vår skull, gör det inte särskilt svårt att skjuta strandskator och skärfläckor för att kunna studera dem. I dag skulle vi säga att den sortens resonemang är den enklaste formen av jägarfilosofi, där man tar sig rätten att skjuta allt som har en krokig näbb och att indela naturen i ”nyttighet” och ”skadlighet”. Linné var bunden av religionen och en tid som är avlägsen vår. Svårare är det att acceptera vad dagens biologer sysslar med i fråga om djurförsök och andra övergrepp. De har inte dragit de rimliga konsekvenserna av vad deras disciplin borde ha lärt dem i fråga om grunden för respekt för livet. Det är klandervärt att veta det rätta, men inte göra det rätta.

  Birgitta Råd berättade för mig hur hon många gånger sett försökshundar slicka sina plågoandar på händerna.

  På försättsbladet till sin debattbok Vårt hellige overgrep citerar hon från sin fars bok Domaren: ”Makt, min vän, kan du skaffa dig utan rätt, men aldrig rätt utan makt.”

  Djur används för forskning kring gallsten, hjärtinfarkt, fyllslag, tandlossning, magsår, impotens, t o m för att utprova kosmetika. Doktor Mengele och hans SS-patrask bedrev som bekant medicinska experiment på människor i Auschwitz. Vi ser lätt det ohyggliga i detta. Men när liknande experiment utförs på djur - till exempel när man, vilket förekommit, brutit benen av kaniner för att studera hur läkningen sker - har vi vanligen svårare att känna fasa. Vi kanske förtränger hela saken eller intalar oss att forskningen är nödvändig. Den gagnar ju eventuellt oss själva.

  Men om vi börjar betrakta andra varelser så som vi betraktar oss själva inser vi dessa handlingars verkliga innebörd. 

  Biologerna visar oss allt fler anledningar att identifiera oss med djuren. Djurförsöken framstår som hopplöst oetiska i takt med att det påvisas att inga grundläggande skillnader existerar mellan oss och djuren. Likheterna är däremot den medicinska förutsättningen: försöken bygger på att djuren reagerar ungefär som vi på kemikalier.  

  ”Samtliga strukturer som hos människa anses ingå i den neurofysiologiska process som ingår i upplevandet av smärta återfinns hos våra traditionella djurslag (husdjur, sällskapsdjur och försöksdjur)”, enligt Anders Forslid, universitetsveterinär.

  Det finns anledning att betrakta djurförsöken som de mest upprörande av alla miljöbrott: ett kalkylerat angrepp på naturens ögon och ansikte. Allt tvingas djuren genomlida. Under 1800-talets första decennier vivisecerade Francois Magendie tusentals hundar för att undersöka nervernas funktioner. Vid ett tillfälle skar han upp buken på en dräktig tik, tog fram fostret och höll upp det för tikens ögon för att kunna konstatera hur stor moderskärleken var i dödsögonblicket (Lychnos, Lärdomshistoriska samfundets årsbok 1969-1970). Seklets främste djurplågare torde ändå ha varit fransmannen Claude Bernard som byggde en ugn där han stekte 17 hundar och 22 kaniner levande för att studera förbränningssymptom. Auschwitz, som sagt, med råge.

  Än i dag bränns möss levande, smågrisar kastas i iskallt vatten. Tobak och stridsgaser, t o m kaffe, testas på djur. Människors rädsla, och den medicinska forskningens höga status, gör att mer eller mindre onödiga djurförsök får pågå decennium efter decennium. En stor del av de hudvårdsprodukter och läkemedel vi använder är testade på djur. I kosmetikaindustrin innebär det bland annat att kemiska substanser droppas i försöksdjurens ögon. Djurens ögon blir inflammerade. Slutligen blir de blinda. Det mest förbluffande i sammanhanget är kanske att vårt samvete och vår moral tillåter oss att hantera samma sorts djur på så fundamental olika sätt. De flesta hundar och katter är våra husdjur, ofta kelgrisar och kamrater. Men somliga katter och hundar hanteras som laboratorieföremål och får utstå den mest barbariska tortyr.

  Den judiske nobelpristagaren i litteratur, Isaac Bashevis Singer, har sagt att ”när det gäller beteendet mot boskap är alla människor nazister”.

  Vad de nazistiska läkarna gjorde mot människor i Auschwitz gör forskare mot djur i demokratin Sverige. Är detta ett chockerande påstående? Nej, men det faktum att det förhåller sig så är för jävligt – 150 år efter Darwin!

  En halv miljon djur och mer får årligen under varierande plågor sätta till sina liv på laboratorierna i vårt land. Katter, hundar, marsvin, råttor, möss, hästar, grisar, apor: ett långt skri av namnlös fasa. Allt det människor enligt lagen inte tillåts göra mot varandra – det kan vi göra mot djur. Det som Amnesty kämpar mot när det gäller människor är tillåtet och belönas med forskningspengar när det gäller djur.

  Inget djurförsök anses vara för grymt, i den heliga forskningens namn. Inte många djurförsök har stoppats av de djurförsöksetiska nämnderna, sedan dessa infördes 1979 i syfte att utgöra en möjlighet till demokratisk insyn i verksamheten. Nämnderna är uppenbarligen mest ett spel för galleriet. På ett särskilt sätt tycks det vara moraliskt okomplicerat att utsläcka det lilla däggdjuret råttans liv. Råttor och möss är basvaror i forskningssammanhang. År 2005 användes, för första gången, 261 695 möss och 93 532 råttor. Vid ett tillfälle lät man råttor svälta och tejpade sedan fast dem på rygg i ett kylskåp tills de fick magsår. När forskarna ansökte om att få göra detta experiment, stod det i ansökan att djuren skulle utsättas för ”visst obehag”!

  Djurens död vid ett djurförsök kan inte jämföras med en snabb död, med en avrättning, med en svår olycka. Den måste jämställas med tortyr, långsam död indelad i etapper av återkommande lidanden, ett system av helveten, där döden fråntagits sin vanliga karaktär. Kort sagt, döden i Auschwitz.

Info-Text
Kort beskrivning av innehållet