XV

  Med dessa påståenden i medvetandet läser jag några av Georg Kleins böcker. I alla avsnitt som berör hans forskning blir det tydligt att Klein aldrig med ett ord intresserar sig för det etiska dilemma som ofrånkomligt finns med vid all cancerforskning. Ingenstans talar denne bekännande ateist om det önskvärda i att finna alternativa metoder. Tvärtom beskriver han sin verksamhet som något lustfyllt…

  ”Varje obduktion var som en spännande detektivroman”, heter det i I stället för hemland. Han berättar hur högcancerstammens ungar togs från moderlivet med kejsarsnitt och ammades av mödrar ur lågcancerstammen, och hur gravida, fullgångna honor ur högcancerstammen förlöstes med kejsarsnitt och hur ungarna fick dia hos en amma ur lågcancerstammen. Och se, utropar Klein, när han refererar en forskningsrapport, inom bara något år hade man lyckats isolera ett dussin nya tumörvirus. De positiva resultaten var inte begränsade till leukemier utan omfattade många andra cancerformer och många andra arter: råttor, hamstrar, katter, apor…

  Det är ett iskallt förhållningssätt till djuren, under en iskall himmel, denne en gång prisade författare och läkare målar upp. En sådan tolkning av begreppet humanism illustrerar onekligen människans - den nakna apans - roll som djurens bödel. 

  Filosofiprofessorn Steven Best vid University of Texas är något av en udda fågel i djurrättsrörelsen. Han anser att agitation och direkt aktion är nödvändiga medel för att nå målet: en total revolution för djuren och planeten. Best ser sabotage och fritagningar av djur som en betydelsefull tredje etapp i kampen för djuren och skulle säkert instämma i Kants försvar för franska revolutionen: ”Man kan inte uppnå mogenhet för frihet utan att dessförinnan ha förvärvat frihet.”

  Mina kinder blossar när jag läser Steven Best men jag tvingar mig att inte hålla med honom. Friheten måste erövras inom demokratins råmärken, hur vidrigt motparten än beter sig.

  Ännu i början av 1970-talet, när jag påbörjade (och strax avslutade) studier i psykologi vid Umeå universitet, var män som Thorndike, Watson, Hull och Skinner vetenskapliga auktoriteter, som påverkade inte bara forskningen i ämnet utan också de inledande studierna. Fortfarande sprang råttorna genom sina labyrinter, stoppades in i Skinner-boxar, ”belönades” med mat och vatten eller ”straffades” med elektriska stötar, beroende på hur de utförde sina uppgifter. Djuren var reducerade till automater. Enligt behavioristerna, som dessa forskare kallade sig, sker all inlärning genom ”betingning” snarare än genom försök och misstag.

  Jag erinrar mig detta vid läsning av den norska veterinären och forskaren Bergljot Børresens bok Den ensamma apan. Om människan och djuren. Hon bekräftar mina värsta farhågor om behavioristerna när hon skriver att vissa av dem konsekvent hävdade att inte heller människan har känslor. Så insisterade till exempel Skinner på att han själv levde utan sådana. Författaren drar slutsatsen att Skinners ”instinktbrytare” var så fastlåst i ”avläge” att han efter många år helt enkelt blivit instängd i okänslighet.

  Børresen förmedlar kraftfullt den uppfattningen att människans förhållande till djuren är ett stort och viktigt ämne, som hela tiden speglar vår syn på de religiösa och filosofiska frågorna. Begrepp som ”instinktbrytare” och ”jägarokänslighet” är centrala nycklar i hennes framställning; sannolikt har hon också myntat dem. Aggression var nödvändigt för att uppnå resultat vid forntidens jakt, resonerar hon. Men mellan perioderna av jakt slår instinktbrytaren tillbaka till det vanliga omsorgsläget.

  Med djurhållning i större skala, hos boskapsnomaden som driver djurflockar, försätts jägaren i en iskall rationalitet där ingenting får ”störas av känslorna”.

  Vid övergången till vår tideräkning invaderades den romerska militärstaten successivt av kristendomen – en religion som härstammade från de semitiska fårnomadernas kultur. Den urgamla kunskapen om djurens beteende är vid den här tiden i stort sett bortglömd, hävdar författaren. Barnen i antikens stadssamhälle får lära sig att skogen, öknen och de öppna slätterna var farliga ställen som befolkades av lika farliga fyrbenta varelser. Bara de gamla jägar- och samlarfolken som levde kvar i Europas vildmarker visste att djuren hade ett reglerat socialt liv och åtskilligt gemensamt med människorna.

  Den första kända episod där människor offentligt protesterar mot misshandel av djur inträffade en eftermiddag för drygt 2000 år sedan då Cicero tillsammans med några tusen andra romare bevittnade en cirkusföreställning. Arton afrikanska elefanter hade skeppats över från Libyen. De skulle nu dödas i ett storslaget jaktspel. Det som hände var att elefanterna reagerade på misshandeln på ett sådant sätt att åskådarna började identifiera sig med djuren i stället för med jägarna. Enligt ett vittne skulle de sårade elefanterna ha börjat vandra omkring på arenan med snablarna sträckta mot himlen medan de trumpetade ut sin nöd. De försökte inte fly från sina plågoandar. I stället uppfattade åskådarna händelsen så att djuren bad om nåd och Cicero skrev att ”de här djuren har något gemensamt med människorna”.

  Aristoteles och kristendomen har sannolikt präglat vår världsbild mer än något annat ända in i våra dagar. Enstaka ljusgestalter finns, om man ser saken från djurens synpunkt, bland dem Predikaren, en av författarna i Gamla testamentet, som levde ungefär samtidigt med Aristoteles. Han tillskrev djuren samma ”ande” som oss och han var sannolikt en av få som betraktade djuren med inlevelse och solidaritet. En annan var den rike playboy som hette Francesco Bernadone, vilken vi känner under namnet Franciscus av Assisi. Märkligt nog undgick han stämpeln som kättare. Han gjorde nämligen något för tiden oerhört när han började uppfatta inte bara samhällets paria, de spetälska, utan också djuren, som sin nästa, som sina syskon.

  Men Franciscus blev bara en sentimental parentes, anser Børresen. Så mycket större betydelse fick en man som Thomas av Aquino, som deklarerade att djuren inte har någon som helst moralisk status, bortsett från att vara människans egendom. Respekt för djuren och glädje över naturen var inte bara onödigt utan också farligt och direkt syndigt eftersom det kunde leda människans uppmärksamhet bort från Gud. Den franske filosofen René Descartes befäste djurens utanförskap. Under hans tid protesterade ingen mot att levande djur dissekerades – utan bedövning. Børresen är inte nådig när hon om den officiella katolska läran skriver att den skapat en fullständig godtycklighet i européernas sätt att umgås med djur under hela vår tideräkning.

  Den fjärde schimpansen har blivit en ensam apa, skriver författaren, och syftar på att människan har tappat kontakten med sitt ursprung. Bara 1,6 procent arvsmassa skiljer schimpansen från människan och den senaste forskningen tyder på att de stora människoaporna inte heller intellektuellt och känslomässigt skiljer sig särskilt mycket från oss.

  Det är en rik bok Bergljot Børresen har skrivit, lättläst och späckad med fina iakttagelser. Jag lägger den ifrån mig med en suck och undrar hur människan ska definiera sin roll under det nya årtusendet. Kvintessensen av hennes bok tolkar jag så, att vill vi förstå varför människan är den hon är måste vi söka svaret både i samhället och i biologin – i det som jägarfolken visste och barnet vet, men som bland annat religionerna alienerat oss från. Och: ett högre människovärde medför större förpliktelser mot djur. En människa är inte människa om hon inte kan ta också djuren i försvar.

Grisen

Grisen står med munnen i dyn Medan människan kysser himlen. Grisen lyfter henne. Om den sjunker lite till Blir den gud.