Harry Martinsson: ”Avfärda inte det
mänskliga med ständiga hänvisningar
till det upphöjda”.

Illustration: Fredrik Ogden

  Mot ett sådant förhållningssätt, där naturen reduceras från en kraft till ett sår, argumenterar Harry Martinson med diktarens rätt. Han tycks se som sin uppgift att återställa giltigheten hos det undermedvetna, det okända, det djupa mysteriet som ännu lever kvar. I en strof ur Passad heter det:

”Avfärda inte det mänskliga
med ständiga hänvisningar till det upphöjda.
Det är i sinnenas rike där smärtorna och glädjen bor
som vår värld skall förklaras”.

  Här föregriper Martinson kritiken mot den postmoderna upplevelsen av att den omedelbara verkligheten kan bli sekundär i förhållande till avbildningar; att onaturliggöra naturen kan sägas vara postmodernismens kärna.

  Detta är något att begrunda i en tid då konsten, inte minst installationskonsten, tar sig stora friheter, till exempel friheten att plåga och döda djur. Martinson är verkligen vis på ett befriande sätt och man kunde om hans lyrik kanske säga att hans dikter menar vad de säger utan att för den skull helt utsäga vad de menar.

  ”I Sverige har en enbuske större rättssäkerhet än ett djur”, skriver Staffan Melin (Djurens Rätt, 1/2007) apropå ett fall då den djurförsöksetiska nämnden bröt mot reglerna och en JO-anmälning av Djurens Rätt inte resulterade i någon åtgärd. 

  ”Lagstiftningen utgår fortfarande från att djur är saker”, konstaterar Roger Pettersson, politisk chef på Djurens Rätt. Försöksdjuren är helt undantagna djurskyddslagarna.

  För cancerforskning har miljontals djur fått sätta livet till. Vad har dessutom inte detta inneburit i uteblivna forskningsanslag för de forskare som söker cancerns orsaker i miljön? Hade cancerns lösning varit oss närmare om djurförsöken förbjudits och forskarna tvingats utveckla okonventionella, alternativa metoder? Utan ett slentrianmässigt användande av försöksdjur kanske åtskillig forskning hade inriktats på mera långsiktiga strategier för att förebygga sjukdomar. I datorernas tid är det under alla förhållanden skamligt att inte göra allt för att ersätta djurförsök med datormodeller där både dissektioner och olika försök på levande djur kan simuleras i dator; experimenten kan då repeteras hur många gånger som helst utan att djur kommer till skada. Datormodeller av biokemiska och fysiologiska processer i kroppen är andra alternativ som borde användas i helt annan utsträckning i utbildning och forskning. Återigen; den bristande respekten för djurets värde gör att man traskar vidare i sina gamla fotspår. Inte ens en anständig miljö unnar man försöksdjuren: ”Liksom inom lantbruket utmärks många försöksdjursmiljöer av torftighet och trängsel. Ytterst sällan har man tagit hänsyn till djurens behov av ett naturligt beteende…”, skriver Per Jensen, professor i etologi i sin bok Stress i djurvärlden.

  Empati, detta fantasins språng, gör det möjligt för oss att sätta oss in i en annan varelses erfarenheter och uppleva dess känslor och verklighet som vår egen. När vi upplever empati lyckas vi, om än bara för ett ögonblick, lämna tillvarons ensamhet och träda in i en annan varelses värld.

  Om oxen, den oklagde segslitaren, som plågades till sista blodsdroppen och först i döden fick vila har Harry Martinson skrivit, liksom om daggmasken, ”den nedre bonden”. Martinson närmar sig naturen och allt levande med både respekt och skärpa. Liksom Rilke talar han om betydelsen av att tänka sig in i en annan form av liv - en räv, en fågel, ett träd - och bli detta för en kort stund. Jag har under senare år läst honom vid min sjöbod mot en ljudkuliss av vind, vatten, ropande måsar och vass, som strävt skaver mot en brygga.

  Ingen vet vad konst är lika lite som vi känner naturens innersta hemligheter. Men när jag läser Martinson övertygas jag om att konstens förutsättning är en närmast mystisk känsla inför det omgivande livet.

  ”Man borde närma sig naturen med rådjursskygg känslighet”, skriver han i något sammanhang, som om han ville minska avståndet mellan subjekt och objekt, för att göra hel den klyfta intellektet i allmänhet, och religionen och Descartes i synnerhet, öppnade mellan människa och natur.

  Filosoferna och vår förhärskande religion tycks alltid ha vänt sig bort från naturen. Man har sökt sig ner i människovärlden som om denna inte hörde ihop med naturen. Kristendomen tycks alltid ha betraktat naturen som oandlig, som något oheligt som måste kultiveras. Man behöver bara erinra sig alla heliga källor som skottades igen när denna naturfientliga lära vann insteg i Norden. Livet som helig princip tycks i vårt samhälle i bästa fall ha omfattat människan. Många är rädda, att människovärdet ska urholkas om naturen och de varelser vi kallar djur får ett högre värde. Kärleken till naturen har inom kristendomen inte sällan betraktats som avgudadyrkan.

  Harry Martinson har visat hur baktalad naturen var under medeltiden. På en tavla av Brueghel, som föreställer helvetet, är en av de bevingade djävlarna utrustade med den vackra makaonfjärilens vingar. Detta är stilenligt, anser Martinson, ty så hade skolastikens lärde sagt. Naturen var ond. Endast Gud var god och kunde rädda människans själ ur naturens skog av synd.

  Allt är natur, allt hör hemma i naturen, lär Martinson oss, och den tar sig många uttryck: stenar och hav, idéer, dikter, drömmar och andlighet. Och vad är natur om inte förändring, den herakleitska rörelsen i en flod. Den som lever tillräckligt länge kommer att få höra lika skrämmande ting som i rymdeposet Aniara, om en existens i sfären av det mänskliga ödets yttersta erfarenheter; på televisionen eller vad som då finns, om att solens massa har ökat till en så kritisk punkt att jorden ohjälpligt kommer att sugas in i ett svart hål.

  Naturen finns också i våra gener och gör sig ibland påmind på ett mycket obehagligt sätt, till exempel i form av cancer och aids. Nils Bohr har i en essä sagt, att den vetenskapliga kunskapen på ett visst, mycket högt plan i fysiken närmar sig konstnärligt och poetiskt kunnande. Rymdeposet Aniara är ett lysande exempel på att konsten kan ge djup kunskap om världen. Harry Martinson förstod att naturens minsta medborgare, elementarpartiklarna, både finns i oss själva och i det universum där vi lever. Med vårt förnuft kan vi inte fatta det, men diktaren ger oss kunskap. I en av sångerna i Aniara skriver Martinson: ”I atomer och i vintergator blåser gåtors etrar, spelar gåtans stora integrator existensens brusande koraler.”

  När vi läser Harry Martinson blir vi långsamt medvetna om ett ljus i och runt djur och växter, skalbaggen, grässtrået. Detta ljus tillhör dem och inte ögonen som observerar, eller hjärnan som producerar orden. Han ser på naturen och han finner att den ser på oss. Harry Martinson förenar som ingen annan svensk författare naturvetenskap och humaniora. Han framstår som den fulländade ekologen, vår tids Linné.

Info-Text
Kort beskrivning av innehållet