Under tusen år har människan i Norden förlitat sig på ett kommande lyckorike. Vår jordiska människovarelse har under en god del av kristendomens historia beskrivits som ett territorium som ockuperats av djävulen. Kristendomen har med sina orenhetsföreställningar, sitt kroppsförakt och sina fördömningsförbud, sina synd- och skuldbegrepp, bud och lagar, varit ett effektivt hinder för människan att få reda på sin plats i naturen. Man kan påstå att kvintessensen av kristendomen, det stora löftet till en plågad mänsklighet är att berätta att människan är något annat än naturen. Häri finns en egendomlig paradox. Samtidigt som människan, enligt bibeln, får veta att hon är förmer än andra varelser förväntas hon leva utan riktig kroppslig glädje på denna jord eftersom kristendomen lär oss att kroppen och dess sinnen är ett nödvändigt ont. I ett kommande rike ska vi kasta denna börda av oss!

  Att hävda en exklusiv status, ett evigt liv, har varit ett sätt att besvärja en existentiell ångest, denna känsla av att vandra i mörker, att veta med en häftig smärta, att mörkret var före oss, att mörkret kommer att finnas när vi inte längre finns och att människan måste leva mellan dessa tillstånd. Det är en grym ironi att människan ägnat så mycken möda och tid åt att utforska ett imaginärt rike medan vårt verkliga rike, denna jord, hanteras så illa.

  Darwins lära har många gånger beskrivits som en avskyvärd vulgärfilosofi som besudlats av tankar om att variation, ärftlighet och kamp för tillvaron skulle gälla även i människans värld, det som har kallats socialdarwinism – samhället skulle ses som förlängningen av naturen. En grundtanke hos socialdarwinisterna var att den mänskliga artens utveckling, liksom nationens, sker genom utslagning av svaga individer. Det är de starka som överlever och för sina gener vidare till nya släktled. Sådana tankar blev populära hos kommunister, fascister och nazister som ett led i deras tilltänkta samhällsbyggen. Men detta är avgjort en vantolkning av Darwins syften, vilka aldrig avsåg att presentera en människosyn. Han tycks dessutom med hela sitt väsen ha varit en människa som tog avstånd från ett samhälle som tillåter de starka att kuva de svaga.

  Huxley jämför i Evolution and Ethics den mänskliga moralens förhållande till naturens ”kosmiska processer” med en trädgård och det som finns utanför staketet. Samhället har en annan uppgift, anser han, och måste skyddas mot naturens krafter.

  I vårt land kritiserade Bengt Lidforss de läror som framfördes av filosofen Herbert Spencer, som ivrigt drog slutsatser, och fann analogier, från naturen till samhället. I förlängningen medförde dessa allvarliga konsekvenser för samhällets ansvar när det gällde att gripa in och lindra nöd. Spencers tankar ledde vidare in i gaskamrarna när de kom i så grova händer som nazisternas.

  Ragnhild Karlsson visar i sin avhandling Bengt Lidforss och botaniken, 1983, att Lidforss, som är ense med både Viktor Rydberg och Albert Lange, anser att Darwins lära om kampen för tillvaron inte gäller människan i kultursamhället; människan måste i stället sinsemellan övervinna kampen för tillvaron.

  Tron nöjer sig med vad som är för handen medan vetenskapen är rastlöst verksam med att medvetet utöka vårt förråd av kontrollerade, rationella och empiriska kunskaper om världen och om oss själva. När jag försöker blicka in i min egen, av få vetenskapliga metoder skolade hållning, måste jag konstatera att mängder av olika attityder ryms inom mig – hur många finns då inte inom ett helt samhälle. Många vetenskapliga begrepp och metoder ingår utan tvivel både i mitt och i ett allmänt samhällsmedvetande – ingen hävdar numera till exempel att jorden inte skulle vara rund. Det betyder inte att varken jag eller andra amatörer har ett i alla frågor utvecklat vetenskapligt, rationellt och empiriskt sätt att tänka och handla. I vissa fall står jag säkert på en närmast magisk eller spekulativ nivå i min världsåskådning. Till skillnad från vetenskapsmannen är mitt vardagsliv sällan inriktat på att upptäcka nya företeelser, nya sanningar eller teorier. Men återigen: vetenskapen påverkar mycket starkt nästan varje medborgares tänkesätt och livsstil i ett någorlunda utvecklat samhälle. Vetenskapliga fakta influerar våra drömmar och vår litteratur - man kan till exempel inte ens föreställa sig att någon under antiken kunde komma på tanken att skriva om en månlandning. Interplanetära expeditioner kan knappast ha funnits i någons medvetande – de krävde, helt enkelt, vissa vetenskapliga fakta.

  Är människans ”andliga” nivå, hennes stenåldersvarelse, ännu på en sådan evolutionär nivå att hon inte orkar med den våldsamma kapplöpningen in i framtiden och därför griper bakåt mot trosformer som är skenbart trygga därför att de tillhör det förflutna?

  Om vi betraktar människan ur evolutionär synpunkt så framgår det klart, att vi inte bara kom hit sent utan också att vår ankomst ursprungligen inte betydde särskilt mycket för jorden som sådan. Här ser jag framför mig geologen Jan Mikaelsson i Kalmar och det snöre med vilket han brukar illustrera årmiljonerna: däggdjuren av familjen Hominider kom på sluttampen och arten Homo sapiens under repets sista tumnagel. Begreppet hominid har för övrigt, i takt med forskningens rön, fått en utsträckt betydelse. Tidigare avsåg det endast människan och hennes utdöda förfäder. Nu meddelar Nationalencyclopedins ordbok att även gorilla och (dvärg)schimpans räknas dit. Vi talar om utrotade arter, till exempel dinosaurer, som biologiska misslyckanden trots att de existerade på vår planet under 65 miljoner år! Det återstår att se om vår art kan överleva lika länge som andra arter.

  Ett faktum är att människans möjligheter att klara sig sammanhänger med den ekologiska hälsan hos många växt- och djursamhällen, medan deras möjligheter att leva vidare snarare skulle gynnas av att människan inte fanns. Förgiftningen av deras livsbetingelser skulle upphöra om människan inte fanns. De tropiska skogarna skulle utan människan på nytt vara mäktiga att bidra till en livsuppehållande atmosfär för hela planeten. De icke-mänskliga varelserna skulle utan människan kunna leva i en miljö som tillfrisknat från de ekologiska katastrofer de länge tvingats uthärda.

  Vår närvaro är, kort sagt, inte nödvändig och jag minns det skämtsamma vykort där en ny Noaks ark seglar iväg från bryggan med två människor som viftar för att komma med, men möts av orden: Inte en gång till!

  Men medvetandet om helheten är ofta en luftig och till intet förpliktigad kunskap, vilken lätt fyller oss med en andäktig känsla; med moral har den egentligen ingenting att skaffa. Dess etiska innebörd för vår behandling av naturen ligger i uppfattningen att vår kunskap om de biologiska processerna utgör medel för att inta attityder som utmynnar i verklig respekt för naturen.

 I konsten kan vi studera hur människans känslor gentemot djuren kommer till uttryck i en blandning av beundran, fruktan, snikenhet, kärlek och grymhet. En god vägvisare in i detta väldiga ämne är Kenneth Clarks bok Djuren och människan.

  Så mycket roligare är det då att läsa om hur den åldrande von Rosen knöt en nära tioårig vänskap med nötväckan ”Pumpan”. Boken utgör något av en ornitologisk beteendestudie, men är framför allt en bok om samspelet med en annan levande varelse – ”Känslan av hennes små torra klor blev kvar länge i fingerkantens hud, när jag hade gått tillbaka till sängen igen”. Men författarens jägarklåfingrighet blev tyvärr med stor sannolikhet slutet på deras vänskap. När ett dödande skott avlossades mot en ekorre råkade Pumpan befinna sig strax i närheten och träffades antagligen av hagel.

  I kärnfysikern Evelyn Sokolowskis bok med den upplysande titeln Djurvänskaper i ljuset av den nya biologin finns hela spektrat: evolutionsbiologi, känsla, intuition.

  ”Fantasi-inlevelseförmåga-medlidande är själva grunden där det ena ger det andra i tre steg”, skriver Tom Hedlund i sin recension (SVD 4 juli 2007) och citerar författaren som i ett djurs ögon alltid ser en stum vädjan om barmhärtighet.

  Hedlund konstaterar att Sokolowski talar mycket medvetet ur sitt mänskliga perspektiv: ”Fantasin har via inlevelseförmågan fört fram till medlidandet.”

  Etologin, vetenskapen om djurens beteende, har övertygande visat att djur oftast uppträder som urskiljbara individer. Man talar om ”unik personlighet” hos det studerade djuret, något jag livligt vill instämma i efter att under många år ha levt med katter. Det är verkligen bara i skymningen alla katter är grå, annars är de minst lika tydligt urskiljbara personligheter som de människor jag känner. När man är nära ett djur ser man också med vilken omsorg det försöker leva efter sina förutsättningar och samtidigt, högst tålmodigt, anpassar sig till vårt liv. Om mina djur ville jag säga att de är icke utbytbara, oersättliga individer. Alla som har ett empatiskt förhållande till ett djur vet också att man ofta ser världen från djurets utgångspunkt; man försöker föreställa sig vad det vill och man lider när djuret är sjukt därför att man inte kan kommunicera så väl som man skulle önska, i synnerhet som djuret då flyr in i sin egen värld.

  Denna förskjutning, från ett föremål som man betraktar med iskalla ögon, vid djurförsök eller vid jakt, till ett erkännande av individualiteten, är en process som obönhörligt måste förändra vårt medvetande. Har man en gång sett djupt in i djurets värld blir man kvar där. Det är därför alla verkliga djurvänner lider av allt pågående förtryck av djur. Okänsligheten mot djuren drabbar också människor och de som förbryter sig mot djur förbryter sig även mot de etiska regler som finns människor emellan.

  Men det betyder inte att vi bör läsa in mänskliga egenskaper och föreställningar hos det icke-mänskliga djuret. Å andra sidan äger vi inte någon annan möjlighet än att betrakta det från vår utgångspunkt som människor, dvs. använda ett antropomorft uttryckssätt; våra analogier måste vi hämta från människans värld.

  Hur ”förstår” djuret sin omvärld? Vi bör säkert handskas försiktigt vid jämförelser med det mänskliga medvetandet?  Jag konstaterar att min katt Tuffes ”rationalitet” och ”planering” inte liknar min när vi går på kvällspromenad. Jag vill gå den snabbaste vägen runt kvarteret, medan han är bunden till doftgångarnas labyrinter i gräset vid sidan av gatan. Det innebär knappast att hans rationalitet är underlägsen min.

  Men medvetande eller inte; det gör inte djuret mer eller mindre värt. Det avgörande är hur världen ser ut från djurets utgångspunkt; det är i inlevelsen i denna vi ser och urskiljer individualiteten. Vi kan då, från vår mänskliga utgångspunkt, begripa vad som är bra eller dåligt för djuret.

  Det har upprepats som ett axiom att människan är en överlägsen varelse. Men förhåller det sig så om vi strängt och sakligt betraktar den saken, utan religiösa glasögon?

  Förvisso är vi annorlunda än de andra djuren i det avseendet att vi har vissa förmågor som de saknar. Men är dessa förmågor ett tecken på att vi är överlägsna och mera värda? När allt kommer omkring äger många icke-mänskliga djur egenskaper som vi saknar. Sådana unika mänskliga egenskaper som förmågan till rationellt tänkande, estetisk kreativitet, friheten att välja ståndpunkt, har ofta sagts ha ett högre värde än förmågor vi finner hos andra arter. Ändå måste man fråga: mer värdefullt för vem, och på vilka grunder?

  De egenskaper som nämnts är alla värdefulla för människor. De är betydelsefulla för att bevara och utveckla vår civilisation. De är också nyttiga vid förstörelsen av samma civilisation. Men det avgörande är att det är från en mänsklig utgångspunkt som de bedöms vara önskvärda och bra. Människan gör således anspråk på överhöghet från en strikt mänsklig grund, dvs. från en utgångspunkt vid vilken det mänskligt värdefulla är norm. Allt vi behöver göra är att se förmågor hos icke-mänskliga djur från deras förutsättningar för att finna motsatta omdömen om vad som är överlägset. Hos pilgrimsfalken snabbhet till exempel. Om den vore lika långsam som en människa skulle den mycket snart gå under.

  Att gradera egenskaper och dygder efter merit är vanskligt. Vi kan anse en person vara mera moraliskt högtstående än en annan. Vi kan också värdera en människa i icke-moraliska kriterier. Alla sådana omdömen är gjorda från rent mänskliga utgångspunkter.

  Varför har då mänskliga omdömen företräde? En gorilla är förvisso sämre på matematik än de flesta människor, men klättrar i gengäld avgjort bättre i träd. Att vi värderar matematik högre än trädklättring sammanhänger med det sätt vi organiserat våra liv; det är helt enkelt mer önskvärt i vårt samhälle. Men återigen: därmed värderar vi det icke-mänskliga beteendet från vår utgångspunkt och inte, vilket vore långt mera logiskt, från vad som avgör ett bra liv för gorillan.

  Är människan moraliskt överlägsen de icke-mänskliga varelserna? Det brukar sägas så därför att de andra djuren saknar fri vilja, förmåga att överväga och ta ansvar och annat som anses vara exklusivt mänskligt. Föreställningen vilar dock på ett logiskt felslut eftersom det bara är varelser som äger dessa förmågor som kan sägas ha en moral; god eller dålig. Eftersom de andra varelserna saknar moral i vår mening är det fullständigt meningslöst att påstå att de är moraliskt underlägsna.

  När det gäller människor brukar vi hylla principen att en persons värde inte beror av dennes meriter eller brist på meriter. I praktiken vet vi att det sällan är så enkelt. Före det demokratiska genombrottet med dess strävan efter jämlikhet, bestämdes människans position i samhället till stor del efter social status och klass. Människor i de högre klasserna såg man upp till, medan de socialt underlägsna ofta nog betraktades som en paria, till exempel det öländska malmfolket i den tidens bondesamhälle. Man föddes oftast in i sitt sociala sammanhang och sin samhällsställning. Bara undantagsvis kunde man från enkla förhållanden göra en klassresa ända upp till adelskap och Nordstjärneorden, vilket Carl von Linné är ett lysande exempel på.

  Få av oss som lever i en demokrati finner det rimligt att den sociala positionen är ärftlig. Vi har till och med kommit att betrakta ett klassystem som socialt orättvist. Det anses inte förenligt med vår uppfattning om att människor har samma så kallade inneboende värde.

  Har då människan undantagslöst ett högre värde än de icke-mänskliga djuren? Ja, skulle säkert en majoritet av människor svara om vi avser det inneboende värdet. Men när det gäller det värde vi meriterar oss för skulle säkert de flesta i ett sekulariserat samhälle anse att till exempel en trogen hund har ett högre värde än en mördare eller en självmordsbombare.

  Att bli född som Homo sapiens ger alltså av tradition ett företräde som gör oss till naturens adelsmän. Därmed betraktar människan de icke-mänskliga varelserna på samma sätt som adeln en gång betraktade sitt lägsta tjänstefolk, de som bodde i källare och fick hålla tillgodo med skulor. Det sätt på vilket vi behandlar de andra djuren speglar vår uppfattning om oss själva i den biologiska hierarkin. Vi anser i allmänhet inte att djuren har ett inneboende värde, inte förrän vi har dem nära oss och lär oss älska dem. Min 50 kilo tunga Berner-Sennenhund Ruzzo består till exempel av 50 kilo ”välvilja” och ”godhet”. Svårslaget!

  Citationstecknen kring begreppen är endast en eftergift åt konventionen; jag anser dem obehövliga. Han är verkligen genuint snäll så långt detta ord kan sägas ha en mening. När vår lilla katt Kajsa ibland får ett epileptiskt anfall söker hon sig till Ruzzo och han låter henne ligga i sitt hakskägg. Han slutar nästan att andas och rör sig inte ur fläcken för att ge henne lugn och ro. Han anpassar alltid sin lek med andra hundar efter deras förutsättningar och det är underbart att se honom tumla om med en knähund som väger mindre än tre kilo.

  Dessutom är han alldeles uppenbart mycket vackrare än jag, något jag sluter mig till av att de kvinnor vi möter utan undantag tittar på Ruzzo! Grunderna för vår värdering av vår egen överlägsenhet tycks vid närmare påseende vara synnerligen bräckliga ur alla tänkbara synpunkter.

  Ord och inga visor för Ruzzo således, trots alla hans omsorger om sin familj av två tvåbeningar och två katter, vars väl och ve han är observant på varje stund på dygnet!

  Om detta är två saker att säga: det återstår att bevisa att människan äger en själ och om så är fallet återstår det att visa att en sådan skulle ”lägga en tum till vår växt”. Att jämföra en andlig företeelse med en materiell är en svår sak. För de icke-mänskliga djuren som troligen inte ägnar sig åt sådana spetsfundigheter utan är nöjda med att leva det liv för vilket de är bestämda, har talet om själar och ”oskäliga djur” ingen mening.

  Bara den som med hull och hår accepterar judendom, kristendom och islam kan finna dessa lärors pretentioner på mänsklig överlägsenhet rimliga. Vi får veta att människan, oavsett sina meriter och handlingar, är en högre stående varelse än någon annan. Återigen: min hund skulle sålunda vara underlägsen en massmördare i den hierarki kristendomen eller islam predikar.

  Vilka bland sjölejonen är värda att få komma till himlen? Hur värderar de kristna dygderna hos en ko eller en kalv? Måste de kunna flyga som änglar? Och, beträffande oss; vi som förstör alla himlastegar, redan på jorden.

  Det faktum att generna har organiserat Homo sapiens något annorlunda än andra varelser är sålunda en grund i den religiösa metafysiken för vår överlägsenhet – ett i sanning irrationellt argument i vår favör! Sett ur en nutida biologs synvinkel kan det inte vara något annat än en fördom, eftersom biologen vet att det finns en djup ekologisk släktskap mellan alla medlemmar av jordens samhällen av liv. Människor och icke-mänskliga djur är integrerade delar i en helhet som på olika sätt hör ihop.

  Den som ser saken på detta sätt borde nödvändigtvis kräva en ny etik. Det kan inte vara logiskt att å ena sidan hålla ledarhundar som med sina ögon vägleder blinda medan man i andra sammanhang häller syror i hundögon. Det kan inte heller vara rimligt att kravet på jämlikhet skulle avgöras av IQ. I så fall vore det poänglöst att tala om jämlikhet mellan människor eftersom vi skiljer oss från varandra i nästan varje förmåga, inklusive intelligens. Slutsatsen måste alltså bli att om överlägsen intelligens inte ger människor rätt att exploatera varandra varför skulle det då ge dem rätt att exploatera djuren?

  Hur jag än vrider och vänder på dessa frågor hamnar jag alltid vid förmågan att lida. Om en varelse lider är det vår plikt att ta hänsyn till detta. Men det är ännu bara i folksagorna och i Fantomens och Disneys värld djuren är våra jämlikar. Djuren är i själva verket fullständigt utelämnade åt människans godtycke. Trots att åtskilligt förbättrats i 2000-talets Sverige är djuren fortfarande våra slavar och leksaker. Hela vår kultur intar en översittarattityd gentemot djuren. Deras liv väger fjäderlätt om de kommer i konflikt med mänskliga intressen eller om vi anser oss behöva djuren. Djuren är de hjälplösaste av alla varelser. De saknar röst. Ingen tv-mikrofon placeras framför ett djurs mun, ingen journalist försöker utröna ett djurs åsikt. Djuren kan bara se på oss och lämna sina liv i våra händer. Med dessa händer kan människan smeka, plåga, slå ihjäl. Det mänskliga i djuret människa ger oss stora möjligheter att välja. Vi kan t ex välja mellan att se ett djurförsök ur djurets synpunkt och att betrakta djuret som ett föremål, ett ting. Tydligast visar sig vår genuint låga värdering av djuren när det gäller just djurförsöken. Vid djurförsök reduceras djuret till en del av laboratorieutrustningen. Djuret jämställs med, eller är mindre värt än, ett dött ting, en sax, en skalpell, ett mätinstrument.

Info-Text
Kort beskrivning av innehållet