Som ett upprörande reliktbeteende från en resursknapp miljö framstår i dag jakten, inte minst sjöfågeljakten. Det vittnar sannerligen inte högt om jägarnas etiska ståndpunkt att de ännu kommer sig för att hälsa fåglarnas avfärd - och tidigare även deras ankomst - med en kanonad av hagel.

  I sin bok Bladen som ingen räknar med undertiteln ”Tankar om evolutionen” skriver Ivar Palmer:

  Ornitologer har ofta verkligen gått i spetsen för kritik av jakten. Björn-Eyvind Swahn i Karlskrona är en av dem, en annan är Hans Wachtmeister på Johannishus, som med skärpa engagerat sig mot det vettlösa lidande fåglarna åsamkas när de jagas efter våra kuster.
  Gunnar Otterlind karaktäriserade (VF 1/1950) sträckfågelskyttet i skärgårdarna som en ren rovjakt och fann särskilt de jaktliga förhållandena i Blekinge skrämmande:

  Otterlind uttrycker en förhoppning om ett framtida totalförbud mot vårjakt och så har också blivit fallet, även om många jägare arbetar hårt för att ”få vårjakten tillbaka”. Men höstjakten florerar, och Hans Ryttman påtalar de svåra och omfattande skadeskjutningarna vid jakt på flygande fågel. Han finner goda skäl till att all jakt på fåglar skall förbjudas: ”Hur man kan kalla sig djurvän och med ett glatt och stolt sinne döda djur är för mig en gåta.” (VF 1/2007).

  Vad menar vi med uttrycket ”respekt för naturen”? Är det bara ett talesätt som innebär att man inte bör lämna pizzakartonger efter sig på stranden eller låta bli att krossa glas längs vägarna? Kan vi avse en moral som styr vårt förhållningssätt till naturen som innebär att vi även respekterar de olika livsformerna?

  En antropocentrisk utblick, dvs. en uppfattning som ser människan som ett centrum, över naturen gör gällande att hon har ett ansvar för de naturliga ekosystemen och livsbetingelserna; ett ansvar som dock i första hand tar fasta på människans behov. Vi har med ett sådant synsätt ingen förpliktelse att skydda icke-mänskliga levande varelser för deras skull.

  ”Naturens balans” är i sig själv inte en moralisk norm, hur viktig den än är som en bakgrund till vår inlevelse i naturen. Till sist är det vår förmåga att med empati betrakta individer som bestämmer vår moraliska relation till naturen. Det är inte nog att sortera sopor eller plädera för regnskogarnas räddande, om vi handskas med brutalitet mot det enskilda livet.

  Att bli avslöjad med förmänskligande tolkningar och slutsatser om djurs beteende utifrån våra mänskliga känslor har lett fram till vad primatologen Frans de Waal kallar för ”anthropodenial”, ett förnekande av att människan och andra djur delar egenskaper. Få ting tycks provocera ”laboratoriebiologer” så starkt som just antropomorfism. Det är inte konstigt att den utgör ett rött skynke eftersom den reser avgörande följdfrågor om vår moraliska skyldighet att skydda och underlätta andra varelsers liv, oberoende av det mänskliga, som ett mål i sig. Att gå till botten med dessa frågor vore äventyrligt för forskarsamhället eftersom det skulle rasera grunderna för åtskilligt av den hävdvunna forskningen.

  Vad menas med inlevelse i icke-mänskliga varelsers liv? Förslagsvis att föreställa sig att dessa ska ha möjligheter att utveckla sin biologiska bestämmelse, d v s kunna existera i sin naturliga omgivning i den livscykel som tillhör arten, att inte utsättas för plåga och så vidare.

  Med den kunskap vi i dag äger om de biologiska sammanhangen är det rimligt att säga att djuren förtjänar uppmärksamhet och omtanke också av det skälet att de är medlemmar av jordens samhälle av liv. Det innebär rimligen att de inte ska behandlas som föremål vars värde ligger enbart i att de är nyttiga för människan. Det innebär att de ska respekteras och värnas om för sin egen skull.

  Som en självklarhet säger vi att det är viktigt att ha respekt för enskilda människor. Varje människa är värd moralisk hänsyn. Detta är vad Kant avser med att människor är mål i sig själva.

  Men det är skillnad mellan att respektera, och omfatta med kärlek. Vi tvingas ibland ta hänsyn till människor som vi tycker hjärtligt illa om. Samma moral borde vara tillämplig även gentemot naturen, d v s en moralisk ståndpunkt bortom sympatier och antipatier, oberoende av personliga känslor.

  Förhållandet till naturen kan ta sig uttryck i många ”empatiska nivåer”. Grunden för empati tycks vara uppfattningen att djuren äger ett verkligt värde, ett naturligt och medfött värde, bortom det mänskliga, och oberoende av vår nytta av dem. Tror vi inte det kan vi sannolikt aldrig närma oss en icke-mänsklig varelse med verklig respekt. Man kunde säga: Djuret är bottnen, även om det behövs en människa för att upptäcka det, och kanske är vi aldrig så mycket människa som när vi ifrågasätter människan.

  David H Ingvar ställer i en tidigare citerad artikel, ”Har grisen ett själsliv?” frågan om när medvetandet uppstår i djurserien. Han anser inte att den kan besvaras fullständigt, men slår tveklöst fast

  Ingvar avslutar sin artikel så här: ”Om nu slutsatsen är att grisen i likhet med andra högre djur har ett medvetande – en ”grissjäl” – så blir konsekvensen att vi måste behandla våra vänner djuren mänskligare – och förståndigare. Detta måste vi människor bli mycket mera medvetna om.”

Info-Text
Kort beskrivning av innehållet