Vi kräver mycket av naturen. Människans anspråk har varit av mångahanda slag – religiösa, estetiska, intellektuella, ekonomiska o s v. Vi låter inte naturen tillhandahålla skalan. Vi bryr oss kanske inte så mycket så länge bara bakterier och små insekter dör. Kanske inte heller när vi ser fiskar flyta upp till ytan, eller ödlor och grodor ligga på rygg i gräset; det är inte ens säkert att vi lägger märke till det. Värre blir det när fåglar singlar ner ur luften, men verkligt allvar blir det knappast förrän människor vänder ansiktet mot skyn och faller mot marken.

  Naturen är det större rummet, större än människan. Ur naturen kommer bilderna av det okända jaget, slätten inom mig. Jag klättrar uppför mitt eget berg, ror ut på min egen sjö och vilar till sist ut på min egen strand. 

  Av en intervju (SVD 27 nov 1988) med den österrikiske läkaren och zoologen Konrad Lorenz, en av grundarna till den vetenskapsgren som kallas etologi, framgår att Lorenz anser att alltför smickrande saker alltför länge har sagts till den västerländske kulturmänniskan, till exempel att hon är världens centrum och alltets ändamål. Han anser att insikten om den egna begränsningen är en förutsättning för mänsklighetens överlevnad men han finner det troligt att den punkt där ingen återvändo finns redan är överskriden.

  Är vår kulturkrets särskilt ondsint? Håkan Hallander berättar (”Fauna och Flora” 1/1984) om ett besök i Indien och noterar att det mest slående var den oräddhet, som kännetecknade de flesta djur han mötte. Ett par törnskator hade till exempel helt öppet byggt sitt bo i en buske så att vem som helst skulle ha kunnat stjäla ägg eller ungar. Han skriver.

  Den människogjorda världen är norm, utan att reflektera över detta tar vi det för givet, utan satir, mest hela tiden. Men omvänt kan samma metaforer påminna oss om att vår värld inte är absolut, att den växer bortom oss och tjänar tidigare existerande biologiska behov. Våra insikter om evolutionen gör det svårt att påstå att någon, inte ens människan, har ”rätt” att leva. Å andra sidan är människan, i sin position överst i pyramiden, en varelse med moral och förmåga att tänka, vilket borde avspegla sig också i vår syn på naturen.

  Kan vi förstå naturen på ett oberoende och individuellt sätt? Är den värld vi tror oss se bara en återspegling av en text vi tidigare läst? Kan vi korrespondera om sådant vi inte har ord för? Naturen själv tycks ha sin strategi fullständigt klar. Den satsar på arterna och ägnar ingen som helst omsorg åt individerna. Tigern som art kommer möjligen att klara sig, liksom blåvalen. Men mängder av tigrar ska skadeskjutna släpa sig genom djunglerna och blåvalar ska gå i djupen med dödliga sår. Nog har vi all anledning att se med skepsis på fixeringen vid artbegreppet eftersom det bara är de enskilda individerna som bär livet vidare, i lust och plåga. Men för ett sådant synsätt får vi inget stöd i naturen. För att individerna ska känna igen varandra har naturen ordnat det så att de i grundläggande avseenden liknar varandra. Allt biologiskt liv tycks sträva mot en tillhörighet, en art. Kloning hade annars varit det säkraste sättet att göra en art odödlig. Men sexualiteten, som kombinerar gener från två källor, erbjuder den evolutionära fördelen av att tillåta arter att förändras, och därigenom öka chanserna att anpassa sig till nya förhållanden.

  Varför betraktar vi inte naturen på individnivå, eftersom allt biologiskt liv utspelar sig hos just individen?

  Vi tycks fortfarande, precis som Linné, vara förblindade av vår strävan att vilja inordna naturen i kategorier, och som en följd av detta, anse alla djur av samma art vara fullständigt lika. Ett sådant synsätt kan sägas vara en grov fördom. Det vänligaste som kan sägas om försöken att rädda utrotningshotade arter är att det är ett indirekt sätt att också ömma för det individuella livet.

  Av teologer kan knappast förväntas mycket mer än en motvillig läpparnas bekännelse när det gäller Darwin och utvecklingsläran, och de moraliska konsekvenser den pekar fram mot. Av större intresse är det att begrunda hur biologer förhåller sig mot bakgrund av deras vetenskapliga landvinningar. Ingen biolog tror att naturen är skapad för människans skull, men djuretiska överväganden tycks ändå inte ingå i deras helhetsbild; alltför få biologer ifrågasätter övergrepp, t ex djurförsök av olika slag.

  Barbara Noske urskiljer (Djuretik , En tidning från Djurens Rätt, 2006) två rörelser och förhållningssätt mellan djur och människa. Hon benämner dem ”djurrätt” och ”djupekologi”. För djurrättsrörelsens medlemmar är det naturligt att tänka på djur som varelser med förmåga att lida eller känna välbehag och på etik i förhållande till dessa varelser, skriver Noske. Djurens försvarare intresserar sig således för individualiteten hos djuret. Det kommer, menar hon, av förståelsen för att vi är besläktade med djuren. Eftersom mänskliga känslor har betydelse för vårt samspel med andra människor följer av insikten om släktskapet mellan människa och djur att också djur har kroppar och nervsystem som liknar våra och om välbefinnande är viktigt för oss är det viktigt också för djur.

  Men djuren lever också i ett ekologiskt sammanhang, något som djurrättsrörelsen har en tendens att glömma bort, menar Noske; man tenderar att beskriva djur som om de vore ”isolerade, stadslevande och konsumerande medborgare”.

  Den djupekologiska rörelsen talar om djur som vilda djur vilka lever fria i naturen. Centrala begrepp är natur, art och biologisk mångfald. Djur räknas som representanter för sin art. Djur som individ ses ofta som helt ovidkommande. På denna grunda ekologiska nivå agerade Förenta Nationerna och International Union for the Conservation of Nature när de med begreppet ”bevara” avsåg det rationella bruket av miljön för att uppnå högsta möjliga livskvalitet för mänskligheten. Det var således inte för fåglarnas och däggdjurens egen skull de skulle skyddas i fristäder och naturparker.

  Jakt är med ett sådant synsätt en i grunden oproblematisk företeelse, kanske mer naturlig än att hålla sällskapsdjur.

  Gemensamt för dessa båda ”rörelser”, är kanske kampen mot idén om människan som alltings mått. Om djupekologerna är kallsinniga inför möjligheten att ta hänsyn till djuret som individ så är djurrättsrörelsen visserligen empatisk, men dess materiella grund har glömts bort; djur är lika människor, men människan har också likhet med djuren; en djuriskhet som lätt negligeras.

  Tar vi rimliga etiska konsekvenser av vad vi numera vet om evolutionära sammanhangen? Barbara Noskes tankar om ”djurrätt” och ”djupekologi” kan begrundas inför två följande djupekologiska företeelser.

  En majdag 2008 genomfördes en s k naturvårdsbränning på ett 10 hektar stort område mellan Stensjön och Kalvgöl i Ekopark Hornsö vid den vackra sjön Allgunnen i Kalmar län. Man hade, med skogligt språkbruk, drivet av området, så att fyrfotadjuren lämnat det, men tillstod att man säkert inte lyckats helt och hållet med detta. Fåglar som häckar inom området hade givetvis fått sina bon förstörda, något som för övrigt sker även vid en normal avverkning. Med en helikopter vattenbegöts vägar och skogskanter av det företag som anlitats av Sveaskog. Helikoptern stod beredd att gå upp och ”bomba” med vatten vid behov. Slangar hade placerats längs brandgatan och man kunde därför också spruta från marken. En man gick med tändkanna fylld med en fotogenblandning och tände på och såg till att det brann lagom mycket.

  Skogsekologen Gisela Björse, som är Sveaskogs landskapsspecialist i östra Götaland, med doktorsgrad i skoglig vegetationsekologi och med forskning i skogshistoria och utvecklingen av skogslandskapet bakom sig, berättade att en viss procent av skogsmarken årligen bränns av; i Götaland 100 -120 hektar.

  Mycket koncentreras till Ekopark Hornsö. Detta år bränner Sveaskog 75 hektar i Götaland, varav 65 hektar i Hornsö. Senast man brände i området var för fem år sedan.

  Jag invänder, att på artnivå är det kanske inte något problem, men på individnivå, där livet utspelar sig, är det definitivt en komplikation.

  ”Men alla de som inte kan leva utan den brända marken”, protesterar Gisela Björse, ”de lider ju likafullt ute i det obrända landskapet som finns överallt. De kan inte leva utan detta. Och just här i Hornsö-området har vi en liten artstock kvar av sådana organismer som verkligen kräver bränd skog och det är enda stället där de kan överleva. På de allra flesta platser där de kan leva och har funnits är de utraderade sedan länge, men här där det funnits bränder har de lyckats hålla sig kvar i liten skala och om de inte får den här brända skogen då dör den sista lilla spillran och det är ju lika grymt…”

  Med all respekt för dessa tankar blir jag här, som det heter, ett rov för stridiga känslor. För att de ”sårbara”, dvs. krävande och sällsynta arterna och deras framtida avkomlingar, ska kunna leva vidare offrar man således de mer ”triviala” insekter som finns i området just nu.

  Jag ser hur man sätter eld på myrstackarna – en stor myrstack kan innehålla en miljon myror, ett resultat av många års idogt byggande; boet sträcker sig nästan lika långt ner under markplanet som den synliga delen höjer sig över det.

  Är raggbockar, reliktbockar och andra sällsynta vedlevande insekter ”mera värda” än myror? Att naturen själv anställer bränder är en sak. Naturens misstag är, så att säga, naturliga. Är det människan som här leker Gud?

  För mig, som går omvägar för att inte trampa myrorna på en myrstig, är det plågsamt att se hur man sätter eld på myrstackar, vilka naturligtvis brinner som fnöske. Jag förstår och kan i viss mån respektera Gisela Björses sätt att resonera, men min känsla vill inte acceptera hennes resonemang.

  Än mindre kan jag dela de biologers uppfattning vilka beskrev de fasansfulla eldstormar som rasade kring Sydney i början av 1990-talet och spred död och skräck bland människor och djur, som ”ett reningsbad för naturen”.  

  En sådan utsaga kan endast formuleras av en ignorant eller av den som betraktar något ur ett närmast kosmiskt perspektiv där inte mycket betyder något. Fullföljer vi tanken blir enskilda människoöden helt betydelselösa; stora farsoter och krig kan ignoreras. Tanken att det bara är Det Stora Hela som verkligen betyder något är en gottköpslösning som kanske gör det lättare att leva; om vi omfattas av ett sådant synsätt behöver vi inte beröras av varken våra egna eller andras sorger. Så fort vi börjar individualisera, dvs. urskilja de enskilda företeelserna i ett stort skeende, blir det genast mera komplicerat.

  Vad är etik, om inte respekt för det enskilda livet? Det är bara med individualism som generaliserande bilder kan raseras och enskilda varelser bli sedda i sitt eget ljus.

  Det andra ”djupekologiska” exemplet handlar om den omilda och stressande behandling infångandet av fåglar i nät och ringmärkning innebär. I en artikel om kungsfågelns flyttning (VF Volym 25/1966) återger Sten Österlöf den gamla folksagan om hur fåglarna tävlade om att kunna flyga högst. Kungsfågeln vann. Den satte sig på örnens rygg och fick därför rätten att bära den kungakrona, som alltjämt pryder dess hjässa.

  Psykologin bakom en sådan saga är tydlig: även det svaga och sårbara kan hävda sig, en tanke, som också gett, till exempel, alkekungen - den minsta bland alkor - sitt namn.

  Jag har många gånger undrat hur kungsfågeln klarar av att flyga sjutton mil över havet. Är det med den som med humlan; den kan egentligen inte, men gör det ändå?

  Här får jag Sten Österlöfs ord på svårigheterna:

  Kungsfågelns liv hänger på en skör tråd en 18 timmar lång vinternatt med kanske 20 minusgrader. ”Själv skall fågeln hålla en kroppstemperatur av över 40 plusgrader. Pulsen är mer än tio gånger högre än vår egen och det lilla fågelhjärtat kan alltså beräknas slå omkring miljonen slag under en enda lång vinternatt…”, skriver Rune Bollvik i sin bok Från vår till vår.

  Gör varje kungsfågel ett individuellt val eller är det ”flocken” som styr?

  Den hårda vintern 1985 innebar att såväl flyttande som kvarstannande kungsfåglar omkom under perioder av sträng kyla i kombination med kraftiga vindar i januari.

  Mot den bakgrunden kunde man förvänta sig att ornitologerna åtminstone inte skulle lägga sten på börda. Men Österlöf konstaterar att endast ett återfynd av arten har inrapporterats under de första 50 åren av svensk ringmärkning, en verksamhet som nu har pågått under hundra år. Han förklarar detta dels med att ringmärkningar förr gjordes på ännu ej flygga ungfåglar, bland vilka dödligheten är synnerligen stor, dels med att dåtidens minsta ringtyp med all sannolikhet var för stor för att utan olägenhet kunna bäras av denna vår faunas minsta fågel.

  Under ett halvt sekel har ringmärkarna handlat ytterst oansvarigt och, mer eller mindre medvetet, skickat den inte ens 5 gram tunga fågeln i döden. Ett ovanligt klåfingrigt och ondsint djurförsök!

  Vid ringmärkningscentralens tillkomst 1960, skriver Österlöf, blev det en av dess första åtgärder att helt förbjuda all märkning av kungsfåglar, så länge teknikerna ej lyckats konstruera en ringtyp, som var så liten och lätt att den inte besvärade ens denna lilla fågel.

  Och skam vore det väl annars. Det är illa nog att kungsfågeln än i dag stressas i ringmärkarnas nät, och kanske gång på gång fastnar i maskorna innan den äntligen kommer iväg

  Liksom Per Gräntz (VF 2/88) finner jag det ytterst motbjudande med sådan forskning som brutalt ingriper i fåglarnas liv, t ex tar sig friheten att ”plocka bort” hanen från ett par häckande fåglar efter äggens kläckning för att studera hur ungarna utvecklas med endast en matande förälder. Tvivelaktigt ur etisk synpunkt finner jag det också vara att låta kustsnäppan ”Mörkblå” flyga i tio timmar i en vindtunnel på Ekologihuset i Lund för att man ska lära sig mer om fåglarnas flykt och flyttning.

Ur Dagboken över Linnés resa på Öland 1741

  Mycket har hänt i vår syn på fåglar som varelser, mycket återstår. Ovanan att skjuta fåglarna för att närmare studera dem levde kvar i det längsta. Att Linné sköt fåglar må vara preskriberat, att en jägare sköt en turkduva 1952 i tron att den lilla vackra fågeln var en sparvhök är bara stilenligt. Men att en erfaren ornitolog som Victor Hasselblad på Råö i Halland, några år tidigare (16 maj 1949) sköt den tillitsfulla fågeln, den första i Norden, för att säkra bestämningen, trots att fågeln visade sig så föga skygg att det var möjligt att fotografera den, det är anmärkningsvärt. Så går det inte längre till, men ringmärkning och infångning, innebär tveklöst en stressande behandling, i synnerhet som detta oftast sker i samband flyttningen, vilken kräver fåglarnas hela kraft och koncentration.

  I ett debattinlägg (VF 1/1978) skriver Bobo Hjort

  Viking Olsson rapporterar (VF 2/1980) ”en mycket viktig och i framtiden kanske kontroversiell fråga” -  en remiss till Sveriges Ornitologiska Förening, där man föreslår förbud mot fångst för märkning av fåglar och däggdjur, men vill ge Naturvårdsverket möjlighet att bevilja särskilda undantag från bestämmelserna.”

  ”Får vi be om ett hederligt svar på hur många fåglar som i all anständighet årligen skadas vid märkning i boet, i nät och ryssjor”, frågade på sin tid tv-producenten Anders Erik Malm i en debattartikel, vars värde kanske naggas i kanten av att den publicerades av en jägare, i en jakttidskrift, vilket inte hindrar att den var korrekt i sak. Malm gjorde också, tillsammans med Boris Engström, en intervju med Erik Rosenberg i dennes hem i maj 1966. Samtalet publicerades (VF 5/2002). Tillfrågad om vilken gren inom den vetenskapliga ornitologin som är viktigast svarar Rosenberg:

  Rosenberg gjorde sig känd som en ömsint värnare av livet. Redan i början av 1960-talet slog han larm om nedgången i bestånden av bland annat gulsparv och tornfalk i Närke, en tillbakagång som orsakades av det kvicksilverbetade utsädet.

Info-Text
Kort beskrivning av innehållet