I

  Om Linné hade sett på naturen så som Buffon och Darwin gjorde är det alls inte säkert att han ägnat sitt varje minut verksamma liv åt att systematisera allt det liv han trodde bestod av beständiga arter.

  Begreppet art har genom Charles Darwin fått en annan innebörd än det hade på Linnés tid även om känslan än i dag tycks vilja hålla kvar något av den gamla metafysiken om människan som Guds avbild, och fortsätta att betrakta oss som skapelsens krona även i Guds frånvaro.

  Ännu efter 150 år tycks det vara svårt för många människor att acceptera vårt biologiska ursprung - läran om människosläktets djuriska ursprung och vår likhet med övriga arter - och än mer ge detta faktum konsekvenser i form av ett moraliskt ansvar gentemot icke-mänskliga djur.

  "Det finns krafter som likställer den bibliska skapelseberättelsen med utvecklingsläran. Det existerar en kontrovers mellan de religiösa grupperna och vetenskapen, framför allt kreationismen, som jag försökt bekämpa", sade Claes Ramel, pensionerad professor i genetik, när jag träffade honom i hans stuga i Näsby på Öland.

  ”Inte många svenskar förnekar Darwin – men ganska få är beredda att dra slutsatserna av sitt erkännande”, skrev P C Jersild i en krönika (”människan – det moraliska djuret, DN 31 mars 1995).

  ”Utvecklingsläran blev snart allmängods. Vår släktskap med aporna lät sig inte betvivlas. Bibelns skapelsehistoria uppfattades ofta som en metaforisk beskrivning som inte gjorde anspråk på vetenskaplighet. Men intressant nog följdes tvivlet på skapelseberättelsens sanning inte av motsvarande tvivel på människans överhöghet. Först motvilligt har människorna tagit till sig tanken att varje levande väsen som lever i dag är resultatet av en lika omfattande evolutionsprocess som vi själva” (Nils Uddenberg, Ett djur bland alla andra?).

  Birgitta Forsman anger en möjlig förklaring (”Sekulära perspektiv på människan och gentekniken”, Etik och genteknik, 2004):

  ”Vi har ett behov av begrepp för att urskilja, kategorisera och bringa ordning i verklighetens komplexa mångfald, kort sagt för att begripa världen. Den som kan bestämma vilka kategorier som skall råda i en viss social miljö har makt över de föreställningar och idéer som i sin tur bestämmer handlandet. Vi är insocialiserade i de kategorier och klassifikationssystem som rådde i den miljö där vi växte upp. Denna tidiga anpassning försvårar flexibilitet och förändringar. Nya vetenskapliga rön kan peka på behov av att revidera det rådande systemet för att få en mer trogen avbild av omvärlden och oss själva, men psykologiskt kan en sådan revidering upplevas som traumatisk.” (min kurs).

  Redan Jean Lamarck hade fastställt härstamningsläran som biologins naturvetenskapliga ideal i sin Philosophie zoologique, 1809:

  ”De systematiska indelningarna, klasserna, ordningarna, familjerna, släktena och arterna så väl som deras benämningar är av olika ålder, har utvecklats efter varandra och har endast en relativ beständighet; av varieteter uppstår arter.”

  Lamarck var klar över att livet var ett fysikaliskt fenomen, att mekaniska, fysikaliska och kemiska orsaker ligger i den organiska materiens beskaffenhet. Alla levande organismer är underkastade samma naturlagar.Men Lamarck formulerade endast hypotesen om en gemensam härstamning. Han kunde inte bevisa den genom att utreda orsakerna.

År 2009 är det 150 år sedan Charles Darwins banbrytande verk On the Origin of species utkom. Illustration Fredrik Ogden

Den moderna evolutionsteorins tid räknar sitt ursprung i en artikel publicerad i augusti 1858 i ”Journal of the Linnean Society” av Darwin och Alfred Russel Wallace, där de var för sig, kommit fram till samma resultat och nu lanserade begreppet ”det naturliga urvalet”. Darwin drog slutsatsen att livet hade utvecklats, och fortsatte att göra det. Små variationer mellan individer av en art är avgörande för urvalsmekanismen: ”kampen för tillvaron”, ett uttryck som snabbt blev ett slagord i pressen men, enligt Ernst Haeckel i hans Naturlig skapelsehistoria, som publicerades ett par decennier senare, med fördel borde ha formulerats som ”konkurrens om de för existensen nödvändiga behoven”. Uttrycket ”kampen för tillvaron” innehöll alltför många olyckor som inte hörde till ämnet.

  Darwin själv försökte tona ner naturens grymhet: ”vi dock kan trösta oss med en väl underbyggd övertygelse om att kriget i naturen inte är evigt, att individerna inte känner någon rädsla, att döden i allmänhet kommer snabbt…” Naturen är visserligen grym, men den är också ändamålsenlig och, enligt många ekologer, vis.

  Det naturliga urvalet har som grund att alla levande varelser producerar mer avkomma än vad jorden har möjlighet att föda; bara några få fågelungar i ett rede överlever till nästa år, mycket av blommornas frön faller på hälleberget, men de som är bäst lämpade för sin miljö lever vidare och därmed överför de sina arvsanlag till nästa generation; arten knådas och utvecklas genom livmiljöns formande påverkan.

  Robert Malthus bok An essay on the principles of population, 1798, där tankarna om hur befolkningen alltid tenderar att växa mer än tillgångarna på föda, anses ha utövat ett direkt inflytande på Darwin. Redan i förordet till sitt banbrytande arbete On the Origin of Species by Means of Natural Selection, 1859 (På svenska 1871, Om arternas uppkomst), som innebar ett paradigmskifte inom vetenskapen och gav en ny förklaring av mekanismen för artbildning, hävdade Darwin:
  ”Trots att mycket fortfarande är dunkelt, och länge kommer att så förbli, tvivlar jag inte ett ögonblick på, att den uppfattning man finner hos de flesta naturforskare, och som också jag själv tidigare anslöt mig till – nämligen att varje art måste ha skapats för sig – är felaktig.”

Darwins huvudverk betecknas i Nationalencyklopedin som en av de mest centrala böcker som någonsin har utkommit. ”Darwins lära…grundar sig på längesedan kända allmänna egenskaper hos organismerna, och det är, den ytterst snillrika, omfattande kombinationen av en mängd hittills enstaka stående företeelser, som ger denna teori henne utomordentligt höga inre värde”, skriver professor Haeckel i Jena i sin Skapelsehistoria.

Några år efter sin återkomst från den fem år långa jordenruntresan med engelska flottans kartläggnings- och mätningsfartyg, örlogsbriggen HMS Beagle, hade Darwin skrivit till sin vän botanisten Joseph Hooker att han blivit slagen av organismernas fördelning på Galápagosöarna och av de sydamerikanska däggdjurens egenart och att han beslutat sig för att ”blint samla varje slag av fakta som på något sätt kunde föra mig till klarhet om vad arter är. Jag har läst massor av agrikulturella och hortikulturella böcker och jag har aldrig upphört att samla fakta. Nu har det till slut kommit glimtar av ljus, och jag är nästan övertygad (alldeles tvärtemot den tanke jag började med) att arter (det känns som att bekänna ett mord) inte är något oföränderligt.”

  Bekännelsen skulle bli en fråga på var mans läppar och inte bara en av naturvetenskapens mest omdebatterade frågor.

  På Galápagosöarna fann Darwin de flesta av de mönster, i form av finkar, härmfåglar, kolibrifåglar, jättesköldpaddor, som blev den empiriska basen för den lära som revolutionerade en hel världs tänkande och i dag utgör en av de allra mest självklara naturlagarna: arternas uppkomst genom det naturliga urvalet.

  Det var en sällsynt lycklig omständighet att Darwin kom att besöka fyra av dessa öar i Stilla havet. Han kunde där konstatera att arterna hade utvecklats olika på de med stora avstånd skilda öarna. Varje ö hade sina egna sköldpaddor, ödlor, och finkar, ”darwinfinkar”, som kunde tänkas härstamma från en och samma ursprungsart, vilken en gång i ett avlägset förflutet kunde ha kommit till ögruppen, kanske med vindarnas hjälp. Här blev han klar över naturens successiva utveckling och förstod att den stillastående naturen och de beständiga arterna inte ägde giltighet; arter kunde förändras och hybridisera med andra arter. Han fann ben från längesedan döda djur, en jättelik sengångare i en sandbank i Bahia till exempel och konstaterade att nutidens motsvarighet var betydligt mindre. Det måste betyda att arter dött ut och att detta inte alls var i överensstämmelse med tanken att de var skapade en gång för alla. Han studerade geologiska fenomen och fann att många mindre landhöjningar under tidernas lopp kunde uppgå till tusentals meter – på 4200 meters höjd över havet fann han i Anderna fossila havssnäckor!