Den finansiella krisen har medfört ett kraftigt efterfrågebortfall för exportberoende industri och dess många underleverantörer. För att begränsa krisens spridning till resten av ekonomin krävs en offensiv och framtidsinriktad industri-, arbetsmarknads- och utbildningspolitik.

Krispolitiska alternativ

”Den ökande arbetslösheten beror inte på ”bristande arbetsvilja” eller ”för höga löne-anspråk” eller ”för liten rörlighet” eller på annat som begränsar det tillgängliga ”utbudet av arbete”. Den beror på en kraftigt minskad efterfrågan på varor och tjänster. Den svenska ekonomin har drabbats av vad ekonomer brukar tala om som en negativ efterfråge-chock. ”

För miljontals av de allra fattigaste människorna runt om i världen är den pågående internationella ekonomiska krisen en tragedi. Det är lätt att glömma den saken när vi i dag ser oss omkring i vårt eget land. De allra flesta av oss har kvar våra jobb eller våra pensioner.
I Sverige har krisen först och främst tagit sig uttryck i ett plötsligt och kraftigt efterfrågebortfall för vår exportberoende industri och dess många underleverantörer, men spridningseffekterna är många och starka. Produktions- och sysselsättningsminskningarna inom industrin ger på olika vägar upphov till fortsatta efterfrågeminskningar i också resten av ekonomin.
Den ökande arbetslösheten beror inte på ”bristande arbetsvilja” eller ”för höga löneanspråk” eller ”för liten rörlighet” eller på annat som begränsar det tillgängliga ”utbudet av arbete”. Den beror på en kraftigt minskad efterfrågan på varor och tjänster. Den svenska ekonomin har drabbats av vad ekonomer brukar tala om som en ”negativ efterfrågechock”.

Penningpolitiken vid vägs ände
Hur kan och bör dylika chocker bemötas av de drabbade ländernas regeringar och centralbanker? Svaret kompliceras av existensen av ett fenomen kallat inflation. Under de senaste årtiondena har ledande ekonomer predikat att centralbankernas främsta uppgift bör vara att hålla inflationen på eller omkring en viss nivå, exempelvis, som i Sverige, 2 procent per år. Om efterfrågebortfallet inträffar vid en tidpunkt då inflationen ligger nära den nivån, kan och bör det drabbade landets centralbank svara med att sänka sina styrräntor för att på detta sätt nedbringa den inhemska räntenivån. Lägre räntor medför ökad efterfrågan på varor och tjänster, vilket lindrar det uppkomna efterfrågeunderskottet. (För en liten öppen ekonomi som den svenska kan en konsekvens av centralbankens ingripande också bli en försvagning – ”depreciering” – av landets valuta, vilket också det innebär en efterfrågestimulans.)
Men vad finns att göra om efterfrågenivån fortsätter att sjunka också efter att centralbankens möjligheter att bedriva en fortsatt ”expansiv penningpolitik” är uttömda – när dess styrräntor efter ett antal sänkningar blivit praktiskt taget lika med noll? Då om inte förr bör det väl rimligen vara dags för regeringen att agera? Hur? Om detta tvistar såväl politiker som nationalekonomer. Jag vill försöka bidra med några synpunkter.

Finanspolitiken i startgroparna
I fråga om det närmast framförliggande året (eller åren) framstår en fortsatt minskning av den industribaserade sysselsättningen som oundviklig. Men någon gång kommer den nu så förfärande krisen att bottna. Någon gång – förhoppningsvis tidigare än vad många befarar – kommer den att avlösas av en global konjunkturuppgång med snabbt ökande efterfrågan på bland annat svenska exportprodukter. I avvaktan på detta måste en fortgående försvagning av vår industris potentiella produktionskapacitet motverkas. När orderingången väl börjar öka igen måste anläggningarna och maskinerna finnas på plats och vara är i gott och moderniserat skick. Den behövliga arbetskraften måste finnas tillgänglig och ha erforderliga – bibehållna eller nyanskaffade – kunskaper och färdigheter. Regeringen kan bädda för allt detta. Vad som behövs är en offensiv och framtidsinriktad industri-, arbetsmarknads- och utbildningspolitik baserad på en nära samverkan med den krisdrabbade industrin, som bäst känner de egna förutsättningarna och behoven.
I det perspektivet kan man hysa en viss förståelse för regeringens tal om behovet av ”försiktighet” med andra slag av ”expansiv finanspolitik”. En oförsiktig satsning på sysselsättningsskapande åtgärder riskerar att medföra en långsiktigt olycklig överföring av arbetskraft från industrin (i vid mening), där den behövs i en kommande konjunkturuppgång, till andra verksamheter, som inte är utsatta för internationell konkurrens. Detta påpekande räcker dock inte särskilt långt som ett försvar för regeringens obenägenhet att i tid motverka ett hotande kraftigt bortfall av arbetstillfällen också på andra håll än inom industrin.
Skäl att underkänna regeringens ”krispolitik”
Dessvärre finns det en rad skäl att underkänna regeringens hittills förda krispolitik.
―För det första har den än så länge misslyckat med att åstadkomma vad som förtjänar beteckningen ”en offensiv och framtidsinriktad industri-, arbetsmarknads- och utbildningspolitik”.
―För det andra finns inget hållbart försvar för dess ovilja att ge kommunerna finansiella möjligheter att under de närmast framförliggande åren upprätthålla – jag skriver inte utöka – antalet jobb i kommunala eller kommunalt finansierade verksamheter.
―För det tredje har den gjort på tok för lite för att motverka en kommande kraftig minskning av sysselsättningen i den stora och mångfacetterade byggbranschen.
När vi nu tvingas acceptera en stor minskning av den industribaserade sysselsättningen, varför då tillåta ett samtidigt och onödigt stort bortfall av arbetstillfällen också på andra håll, i första hand de nyssnämnda, där antalet jobb är starkt och direkt beroende av vad regeringen gör eller inte gör?

Borg och Reinfeldt förvärrar krisen
Borg och Reinfeldt svarar med att hänvisa till sitt ansvar för de offentliga finanserna. Det statliga budgetunderskottet är stort och ökande. Väljer de att hörsamma den nyss skisserade kritiken blir det ännu större. I denna sin argumentation tenderar att glömma tre viktiga aspekter.
―Den första är att åtgärder, som bidrar till att begränsa bortfallet av arbetstillfällen på områden som de nyssnämnda, blir åtminstone delvis självfinansierande via upprätthållna skatteinbetalningar och uteblivna utbetalningar av arbetslöshetsersättningar och försörjningsstöd.
―Den andra är att bibehållna jobb innebär en bibehållen real produktion av ”nyttigheter”, det vill säga sådant som är av värde för medborgarna, exempelvis kommunala tjänster och fler och bättre bostäder.
―Den tredje är att minskad arbetslöshet medför en jämnare fördelning av den ekonomiska krisens bördor.

Vem ska bära krisen bördor?
I fråga om vilka som ska åläggas att bära krisens bördor tycks Borg och Reinfeldt och deras lydiga regeringskolleger ha en tydlig målsättning. De påpekar ständigt att ”de som arbetar” nyligen fått stora skattelättnader och således ökad köpkraft. Detta får inte äventyras! Framtida skatteökningar måste i möjligaste mån undvikas! Det betyder i klartext att en mycket stor andel av krisens totalt sett mycket stora kostnader måste bäras av ”dem som inte arbetar”, det vill säga av dem som hamnar i arbetslöshet eller som av olika skäl inte kan arbeta. Klokt satsat av en regering som vill vinna nästa val? Kanske! ”De som arbetar” utgör en majoritet av väljarna. Rättvist? Läsaren får svara.

Långsiktiga effekter?
Låt oss ett ögonblick fundera över de långsiktiga effekterna av ett tänkt genomförande av de ovan förordade sysselsättningsbevarande åtgärderna med inriktning på kommunerna och byggbranschen. En omedelbar effekt blir en (relativt sett begränsad) ökning av det redan stora statliga budgetunderskottet och därmed en motsvarande ökning av den statsskuld som en framtida blå eller röd-grön regering kommer att få dras med i ett framtida normaliserat konjunkturläge, det vill säga när den nuvarande akuta krisen har blivit historia och inflationsbekämpningen åter står på dagordningen. Låt oss anta att den regeringen kommer att vilja nedbringa statsskulden till en bestämd nivå. För detta krävs ett budgetöverskott. Ju större statsskulden är desto större (eller långvarigare) blir det erforderliga överskottet.
Innebär detta att priset för en något högre sysselsättning under den nuvarande krisen blir en lägre sysselsättning under ett antal framtida år? Det är lätt att hamna i den tankefällan! Skattehöjningar eller statliga utgiftsminskningar för att åstadkomma ett budgetöverskott medför ju i sig själva en sänkt efterfrågenivå. Vad man så lätt glömmer är att sådana efterfrågedämpande åtgärder samtidigt – åter i sig själva – ger upphov till ett lägre inflationstryck i ekonomin, något som i sin tur gör det möjligt för Riksbanken att bedriva en mer expansiv och alltså mer efterfråge-stimulerande penningpolitik än vad den annars skulle kunna göra! Riksbanken baserar ju sitt agerande på ett bestämt inflationsmål. Och i ett framtida normalt konjunkturläge har penningpolitiken åter blivit potent. Det är bara i extrema lågkonjunkturer som den nuvarande som den inte är det.

Föreställningen att skapandet av en högre sysselsättning på ovan förordade sätt (ett mindre bortfall av jobb) under den nuvarande krisperioden skulle nödvändiggöra en lägre framtida sysselsättning är alltså felaktig. Samtidigt är det uppenbart att ett onödigt bortfall av arbetstillfällen innebär ett onödigt bortfall av värdefull produktion, det vill säga en onödig ökning av krisens reala kostnader. (Det är dessa förhållanden som nobelpristagaren Paul Krugman syftar på när han säger att det i en djup kris som den nuvarande faktiskt finns något sådant som en gratis lunch!) Minst lika allvarligt är att uteblivna sysselsättningsbevarande åtgärder medför en ojämnare och – tycker väl de flesta – mer orättvis fördelning av krisens oundvikligen stora bördor.

Försiktighet med vad?
Det är svårt att undgå slutsatsen att vad Borgs och Reinfeldts uttalade ”försiktighet” först och främst gäller är åtgärder som kan uppfattas som ägnade att överföra en del av krisens bördor till ”dem som arbetar” och som de vet utgör en majoritet av väljarna. Därmed avhänder de sig möjligheten att kombinera en omfördelning av dessa bördor till förmån för mer olyckligt lottade medborgare med en minskning av krisens totala kostnader i form av utebliven värdefull produktion.

Harald Niklasson

(2009-05-09)